![]()
17
| 2 | 2004
Klinisk Biokemi i Norden
Åhus¹, Laboratoriecentrum, Kli-
nisk Kemi², Norrlands universi-
tetssjukhus, Umeå, Klinisk kemi
och farmakologi³, Akademiska
Sjukhuset, Uppsala.
Prissättningen av laboratoriea-
nalyser är mycket intressant då
den har varierat över tid och
mellan olika sjukvårdsområden. Ursprungligen var
laboratorieanalyser en ”fri nyttighet” och är fortfa-
rande så på sina håll. Köpa-sälj systemet infördes
för att tydliggöra kostnader och för att försöka
minska överutnyttjande inom sjukvården. Tanken
är att ett högt pris skall ha en återhållande effekt
på utnyttjandet. Frågan är dock om detta är särskilt
effektivt när vi pratar om laboratorieanalyser med
låga styckepriser. Om vi jämför ett ALAT prov som
kostar 10-20 kr/analys med vårddygnskostnaden på
en akut- eller intensivvårdsavdelning så pratar vi
tusenfaldiga kostnadsskillnader. Det är då kanske
inte så konstigt om priset har ringa påverkan på
användningen. Sverige har också låga priser för
kliniskt kemiska analyser i en internationell jämfö-
relse. Priserna är hälften eller mindre än hälften av
priserna i t.ex. Tyskland. Om vi jämför priserna med
USA blir skillnaderna ännu större.
Det är också anmärkningsvärt hur sjukhusen
använder rabatter. Flera landsting använder rabat-
ter internt och fullt pris för externa kunder. I
annan verksamhet avskräcker ett högt pris, medan
rabatter stimulerar till ökad konsumtion. Varför
skulle sjukvården fungera annorlunda? Syftet med
dessa rabatter förefaller vara att man vill stimule-
rar den interna konsumtionen vilket ju var precis
det man ville motverka med köpa-sälj systemet.
Rabattsystemet innebär också att laboratorierna
måste ha flera parallella prislistor vilket medför
extra administrationskostnader. Klinisk Kemi och
Farmakologi, UAS distribuerade tidigare tre paral-
lella prislistor beroende på att man centralt hade
bestämt en rabatt för sjukhuset (högst rabatt), en
för övriga landstinget (lägre rabatt) och sedan hade
man en prislista för externa kunder.
Eftersom olika rabattsatser medför merkostnader så
måste man fråga sig varför och vem som skall ha
ett lägre pris. En viktig fast laboratoriekostnad är
instrumentering och personal för akutverksamhet.
Dessa kostnader är nödvändiga för sjukhusets egen
verksamhet (t.ex. för akutmottagningen) och är de
samma oavsett om man får externa prover eller inte.
Har laboratoriet kapacitetsproblem så är det lättare
att omdirigera prover som skickas från ett annat
sjukhus än att skicka interna prover. Det gör att
externa analyser kan analyseras inom laboratoriets
reservkapacitet som i regel finns för att täcka akuta
toppar. Externa prover ger också intäkter till lands-
tinget/sjukhuset i motsats till de prover som kom-
mer från det egna sjukhuset. Sammanfattningsvis,
kanske det är de externa proverna och inte de
interna proverna som skall rabatteras?
Priser för att styra användningen?
Hur man beräknar laboratoriekostnader varierar
också mellan olika landsting. T.ex. ingår inte alltid
lokalhyran i kostnaderna. Några laboratorier har
abonnemangsavgifter för t. ex. nattbemanning och
andra verksamheter som ej kan finansieras genom
analyspriser. Andra skillnader är vilken service man
erbjuder vad gäller provtagning och akutverksam-
het. Det finns också laboratorier som lämnar kon-
cernbidrag till sjukhuset. Det vill säga intäkterna
skall överskrida kostnaderna med en viss procent.
Det är ovanligt att man direkt använder sig av pri-
set för att styra användningen. Ett par undantag är
de högsta priserna för ASAT och sänka i nedanstå-
ende sammanställning. De är avsiktligt satta högt
för att försöka minska användningen av dessa
analyser. Det är dock ännu för tidigt för att se om
Viktigt att ”Laborera rätt och lagom”
men Vad är ett lagom pris?
Nils Tryding¹, Johan Hultdin² och Anders Larsson³
E-post: anders.larsson@akademiska.se
(Fortsætter side 20)
