Bokanmälan
Ansvarig: Leifur Franzon, Reykjavik, fax +354 l 69 69 33
25-åringmed spännande växtvärk
Recensent: PETERNILSSON-EHLE,
Klinisk kemisk inst, Universitetssjukhuset, Lund
Klinisk biokjemi og fysiologi. Oddvar Stokke,
red. Universitetsforlaget AS, Oslo 1997 (326 si–
dor).
Inom klinisk kemi finns ett antal utmärkta arrglo–
saxsiska läroböcker, sommed sin stora kundkrets
kan bära produktionskostnader för avancerad lay–
out och färgtryck.Att det ändå finns ett behov av
skandinaviska böcker beror på den speciella in–
riktning och profil den skandinaviskakliniska ke–
min skapat åt sig.Dennorska,huvudsakligenOsio–
baserade"Kliniskbiokjemi og fysiologi" inte bara
anslutar till den skandinaviska traditionenutanhar
ju i hög grad varit med att utveckla den.
Boken presenteras som ett "kompendium" och
är den 12e utgåvan sedan starten 1972. Tidigare
har den tryckts lokalt på Rikshospitatet; nu har
man för första gången haft hjälp av Universitets–
förlaget. Det är ennätt och lätthanterligbok; av de
drygt 320 sidorna utgörs ca 113 av klinisk fysiolo–
gi och resten av klinisk kemi. Den är framför allt
avsedd för läkarstuderande.
I
enmodem läkarut–
bildningbaseradpåproblembaserad inlärningoch
självstudier är den värdefull fr a som en översikt–
lig orientering i ämnet, och för demera detaljera–
de frågeställningar som ofta dyker upp hos stu–
denterna i sådana sammanhang fordras förstås till–
gång till större verk.
Mitt första intryckav framställningen
är
enkon–
struktiv växtvärk - inte att förväxla med medelål–
derskris eller involution. Det tar sig uttryck i en
viss ojämnhet såväl i innehåll som form:här finns
spännande ansatser som i vissa kapitel är utmärkt
väl genomförda,men som i andra stannar just vid
ansatser.
Boken tar upp de traditionella klinisk-kemiska
avsnitten och de centrala avsnitten av klinisk fy–
siologi: vätskebalans, respirationsfysiologi, hjär–
tats patafysiologi och arrytmier.
I
de flesta avsnit-
62
ten är innehållet väl avgränsat ochbalanserat,men
i några fall har den basala kemin/fysiologin fått
ovanligt stort utrymme pådekliniska tillämpning–
arnas bekostnad.Avsnitten om t ex bjärtfysiologi
och njurfysiologi är omfattandeochdelvis enupp–
repning av basala kunskaper som i alla fall i
Sverige hör hemma i utbildningen i norrnalbiolo–
gi, medan vissa viktiga diagnostiska metoder be–
rörs bara i förbigående (t ex plasmaclearanceun–
dersökningar, myokardscintigrafi, renagram och
annan isotopdiagnostik).
Ett
intressantochvälkommetpedagogiskt grepp
är ambitionen att. införa patientfall och kasuisti–
ker, som ska stimulera och underlätta för studen–
tema att tillägna sig stoffet.
I
typfallet består del–
avsnitten av en inledande fallbeskrivning och av–
slutande kommentarer till fallet. Tydligast är den–
nauppläggninggenomförd ikapitlet ommag-tarm–
kanalen, där hela framställningen är uppbyggd
kring 14 kasuistiker, med den strukturerade bröd–
texten skickligt interfolierad nästan som spontana
reflexioner kring fallen. Det är ett utmärkt exem–
pel på hur problembaserad framställning kan til–
lämpas utan att struktur och översikt går förlorad.
Och stimulerande och lättillgängligt blir det.
Något man saknar?Boken fokuserar tydligt på
de kliniska aspekterna av våra ämnen och fram–
ställningen är nästan kemiskt fri från metodologi–
ska. överväganden inklusive synpunkterpåpatient–
nära klinisk ketni.
I
alla fall det senare är väl vik–
tigt att taupp ävenunder läkarnas grundutbildning,
eftersomdetju i storutsträckningutnyttjas av icke–
specialister.. .
Författama önskas lycka till i fortsättningen -
boken revideras i princip vartannat år. Som ett re–
sultat av den spännande växtvärken ser man då
fram emot en mera genomförd strategi som kan
bli ett mönster för fallbaserad inlärning.
Klinisk Kemi
i
Norden
2,
1997
