Betydelsen av vanatzonen i förväntade medel–
värden (t ex mellan omkalibreringar och reagens–
byten för en viss metod eller mellan olika mät–
metoder som inte är optimalt samkalibreradej i
relation till slumpvariationen
Gaussfördelningen och mätosäkerhet
Gauss (normal) fördelningen spelar för de flesta
en avgörande roll när vi gör oss en bild av den
"rena" mätosäkerhetens innersta väsen. Normal–
fördelningen uppfattas med all rätt som en slags
naturlag - en fördelning som alla andra fördel–
ningar närmar sig under givna förhållanden . Den
roll som normalfördelningen spelar för den men–
tala bilden av mätosäkerhet och mätosäkerhetsbe–
räkningar kan tyvärr också vara suboptimal, vil–
ket jag hoppas följande begrepp och den allmänna
uppfattningen om dem visar:
Fel v s variation.
Det tankegods vi vanligen har
med oss från utbildningen och läsning av statis–
tisk litteratur beskriver Gausskurvans medelvärde
som ett optimalt tillstånd och alla avvikelser från
detta medelvärde som fel- mätfeL I vardagssprå–
ket är fel något negativt och onödigt. Fel är såle–
des ett fullständigt missvisande begrepp när vi
vill beskriva den naturliga variationen i mätningar
av samma prov, och den mätosäkerhet dessa ger
upphov till.
I en viss bestämd Gaussfördelning beskrivs
hela variationen som variation från denna fördel–
nings medelvärde. Underförstått uppfattas således
all möjlig variation som slumpvariation medan
variationen i det förväntade medelvärdet glöms
bort och/eller förträngs .
Avvikelse från det förväntade medelvärdet
(som
tidigare kallades tidigare systematiskt fel) spelar
14
en avgörande (ofta den största) roll i den totala
kliniskt relevanta mätosäkerheten, men har inte
alls fått den uppmärksamhet den förtjänar. Allra
tydligast ser man det inom laboratoriemedicin när
större delen av det arbete som vanligen satsas på
att skatta mätosäkerheten satsas på att upptäcka
slumpvariation. Speciellt beklagligt och skadligt
för patienterna är det att betydelsen av bristande
samkalibrering av mätmetoder och mätinstrument
undervärderas.
I tidigare språkbruk kan man säga att slumpfe–
len får all uppmärksamhet medan systematiska
felen nedprioriteras. Som regel får man betydligt
större effekt i arbetet att minska totala variationen
inom en laboratorieorganisation med många
metoder och mätinstrument om man satsar resur–
ser på samkalibrering av mätmetoderna jämfört
med att minska slumpvariationen inom varje
metod i sig. Detta är en insikt som tyvärr ännu
inte har fått det praktiska genomslag den förtjänar
i kvalitetsarbetet inom laboratoriemedicin.
I patientledet är det ytterst de medicinska beho–
ven att diagnostisera och följa upp behandlingsre–
sultat som har betydelse. Att minimera alla delar i
den diagnostiska osäkerheten är därför ett avgö–
rande mål och ansvar för laboratoriemedicin. Det
gäller för oss alla verksamma inom laboratorie–
medicin att minska pre- och postanalytisk varia–
tion och fel tillsammans med våra kunder och
med patienterna. Ytterligare bör vi satsa resurser
på att förklara och att upplysa om den biologiska
variationen. När alla delar i detta arbete har fått
den uppmärksamhet och resurser de förtjänar bör
vi minska den analytiska variationen både genom
att minska avvikelser i förväntade medelvärden
och slumpvariation.
Referenser
BIPM, IEC, IFCC, ISO, IUPAC, IUPAP, OIML
(1993) Guide to the expression of uncertainty in
measurement. ISO, Geneva
De Bievre
P.
The key elements of traceability in
chemical measurement: agreed or still under
debate? Accred Qua! Assur 2000;5:423-428.
De Bievre P. Is not traceability about the !ink from
value to value (anymore)? Accred Qua! Assur
2000;5: 171-172.
De Bievre
P.
«Calibration»: a term (mis)used in
Fortsetter side 29
Klinisk Kjemi
i
Norden3 , 2001
