efter "murens" fall. Antalet laboratorieanalyser
minskade kraftigt i takt med att klinikerna fick
ökad tilltro till resultaten när den diagnostiska
osäkerheten minskade. Samma tankegängar och
förhållningssätt styr med all säkerhet förhåll–
ningssätt i andra länder inklusive de Nordiska.
Ytterligare betydande orsaker till diagnostisk
osäkerhet och mätosäkerhet inom laboratorie–
medicin:
• Bristande förmåga hos modifierade och koncen–
trationsnivåinställda kontrollmaterial att göra de
sanna koncentrationsnivåerna rättvisa. Inom
organisationer som använder flera olika mätme–
toder och mätinstrument leder detta till över–
skattning av den totala mätosäkerheten inom
organisationen. Det rimliga i detta fall är att
antingen skall alla mätmetoder göras med
samma lot/sats av reagens och med identiska
apparater eller så ersätts modifierade och kon–
centrationsnivåinställda kontrollmaterial med
naturliga patientprover där mätningarna skall
resultera i samma koncentrationer oberoende av
mätmetod eller mätinstrument. Mätosäkerhets–
beräkning med stabiliserade och koncentrations–
nivåställda material är enkla i praktiskt genomfö–
rande men skapar allvarliga begränsningar oav–
sett om detta sker inom ramen för extern eller
intern kvalitetskontroll. Begränsningen förorsa–
kas av de stabiliserade och nivåställda provernas
matriseffekter och blir uppenbara om olika mät–
principer och mätinstrument används. Mätosä–
kerhetsberäkning och extern kvalitetskontroll
har i årtionden praktiserats inom laboratorieme–
dicin. Som regel skickas stabiliserade och kon–
centrationsnivåställda kontrollprover från orga–
nisatören till de olika mätmetoderna/mätinstru–
menten. stabiliseringen och koncentrationsni–
våställningen innebär vanligen att provets matris
ändras till den grad att olika mätmetoder/ mätin–
strument ger olika medelkoncentrationer även
om samma metoder/ instrument i grunden är
kalibrerade för att ge identiska medelkoncentra–
tioner i färska och oförändrade patientprover.
För att kompensera för problemen med provma–
trisen delar arrangörerna av program för extern
kvalitetskontroll in användarna i grupper efter
mätmetod/ mätinstrument så att resultaten inom
varje grupp blir jämförbara. Situationen har varit
Klinisk Kjemi
i
Norden 3. 2001
acceptabel så länge varje enskilt laboratorium
var en oberoende enhet som inte nödvändigtvis
behövde jämföra sina medelkoncentrationer med
laboratorier och metoder i grannskapet och så
länge en viss patient var hänvisad till en enda
mätmetod/mätinstrument för mätningen av
samma komponent. Dagens praktiska sjukvårds–
situation innebär att en och samma patient får
vård på ett eller flera sjukhus samt på en eller
flera vårdcentraler eller privatläkarmottagningar
i sin stad, stadsdel eller bygd. Primärvårds- och
sjukhuslaboratoriemetoder ingår vanligen inte i
samma grupp i det externa kontrollprogrammet,
och det finns därför allt för sällan faktiska och
praktiska möjligheter att jämföra dessa metoders
riktighet.
•
Bristande samkalibrering av mätmetoder och
mätinstrument.
Trots (och kanske på grund av)
den snabba tekniska utvecklingen inom de labo–
ratoriemedicinska mätmetoderna finns en uppsjö
av olika mätmetoder och mätinstrument för att
mäta de olika klinisk relevanta komponenterna.
Vissa av dessa metoder lämpar sig bäst för hög–
volymanalyser på stora laboratorier. Andra läm–
par sig bäst för mindre sjukhuslaboratorier
medan ytterligare andra är optimala för patient–
nära laborerande på vårdcentraler, mottagningar
eller hemma hos patienter. Det är långt ifrån
säkert att det finns praktiska möjligheter att sam–
ordna alla dessa så att en och samma metod och
apparatteknik kan användas i alla dessa situatio–
ner. I den faktiska sjukvårdssituationen är det
därför avgörande att etablera rutiner för samkali–
brering med hjälp av naturliga patientprover;
•Icke- påkallade omkalibreringar av mätmeto–
derna.
Frekvent omkalibrering av mätmetoder
och mätinstrument leder till ökad mätosäkerhet,
och är bland de viktigaste orsakerna till den sam–
lade mätosäkerheten inom laboratoriemedicin.
I vardagsjukvården ingår i samma beslutsunder–
lag mätningar gjorda med olika metoder hos
skilda vårdgivare. Om mätmetoderna rapporterar
olika koncentrationer i samma patientprover och
har betydande skillnader i mätosäkerhet, kan det
påverka sjukvårdens slutsatser menligt, till och
med i den grad att slutresultatet skapar risker för
patienterna.
13
