En tänkt relation mellan vanliga orsaker till diag–
nostisk osäkerhet för laboratoriemedicinsk diag–
nostik
i
syftet att understryka att den analytiska
osäkerheten är en av flera orsaker till diagnos–
tiska osäkerhet.
Enligt Ross och Boone (1989) sker 46% av alla
misstag i den preanalytiska fasen, 7% i den analy–
tiska och 47% in den postanalytika fasen. Plebani
et al. 1997 kom tillliknande slutsatser: 68%, 13%
och 19%.
Postanalytisk
Misstag inom laboratoriemedicin - andel inom de
tre skilda faserna av den laboratoriemedicinska
processen (datafrån Ross och Boone 1989).
Pareto-principen (efter Viltredo Paretoden itali–
enska 1800- tals ekonomen) är välkänd inom allt
kvalitetsarbete. Den rekommenderar att man kon–
centrerar kvalitetsarbetet i första hand på de 20%
12
av orsakerna som har störst praktiskt betydelse.
När vi följer Pareto principen kommer vi med all
sannolikhet till helt andra prioriteringar inom kli–
niska laboratorier än inom kemiska.
Det är enligt detta logiskt och nödvändigt att
lägga ned en stor del av arbetet och resurserna på
att informera de kliniskt aktiva om betydelsen av
biologisk variation i den diagnostiska vardagen,
och att tillsammans med klinikerna arbeta för att
minimera variation i samband med provtagning,
provtransport och rapportering av analysresultat
Med begreppet
biologisk variation
menas den
naturliga variation som finns för en viss kompo–
nent kring en horneostatisk koncentration hos en
person. Med begreppet
provtagningsvariation
menas här den variation i koncentration av en
komponent hos en individ som förorsakas av
skillnader i förberedelse inför provtagning och
skillnader i provtagningsmaterial och teknik. En
praktiskt viktig forskning under senare år har
kartlagt den
biologiska variationen
för många
komponenter av klinisk betydelse (se t ex Ricos et
al. 1999). För många komponenter är denna vari–
ation minst lika viktig som den analytiska variati–
onen när man skall bedöma om en signifikant
förändring i koncentrationerna har ägt rum. Ruti–
ner måste således etableras för att räkna in den
biologiska variationen för att skapa konfidens/
besluts- intervall för att bestämma om en signifi–
kant förändring i koncentrationen hos en kompo–
nent har ägt rum hos en patient.
Frågan om
provtagningsvariationen
är svårare
avseende mätning och uppföljning. Etablerandet
av kloka, praktiska och tydliga rutiner är av avgö–
rande betydelse samt att utbilda både provtag–
ningspersonal och patienter i de rutiner som gäl–
ler. I detta fall är det viktigaste att vidta praktiska
åtgärder för att minska variationen. Uppföljning
med statistiska och numeriska metoder är inte
teoretiskt eller praktiskt etablerade även om dato–
riserade metoder för delta check finns att tillgå i
vissa organisationer.
I praktiken använder klinikerna upprepade
provtagningar och mätningar när de upplever osä–
kerheter avseende användningen av laboratorie–
medicinska resultat. Betydelsen av förbättrad
laboratoriemedicinsk kvalitet i patientledet blev t
ex uppenbar i Balticum när ny teknik tog över
Klinisk Kjemi
i
Norden 3, 2001
