Denna upptäckt stimulerade Carl-Bertil att
utveckla nya metoder för bestämning av proteiner
i blod, bland annat den s.k. Laurell elektrofore–
sen. Teknikerna spreds över världen och var
under ett par decennier standard på flertalet sjuk–
huslaboratorier. Dessa upptäckter gjorde att han
under ett antal år var en av de tio mest citerade
medicinska forskarna i världen, något som torde
vara näst intill unikt i svensk medicinsk forsk–
ning.
Framgångarna till
trots tyckte Carl-Bertil
illa om rampljus i alla
dess former och ville
ogärna
uppträda
offentligt. Icke desto
mindre drev en ovan–
ligt starkt utvecklad
pliktkänsla honom att
stå upp för det han
fann vara rätt, det må
ha gällt den kliniska
kemins
utveckling
eller kvalitet i forsk–
ningen. Omgivningen
kunde uppleva honom
som en krävande per–
son. Vi som arbetat i
hans närhet vet att
bakom den kärva ytan
dolde sig en tillbaka–
dragen och ganska
blyg
person
som
visade stor faderlig
omsorg om sina med–
arbetare.
Carl-Bertil Laurell fick i hög grad uppleva hur
hans forskning snabbt fick genomslag i sjukvår–
den. Han visade sin omgivning hur forskningens
resultat kan påverka den sjuka människans vill–
kor. Han fick ett flertal svenska och internatio–
nella utmärkelser under sitt aktiva liv och han var
ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
Detta gladde honom säkert, men det som genom
alla åren skänkte honom mest glädje och tillfreds–
ställelse var att på nära hållleda och följa arbetet
Klinisk Kjemi
i
Norden 4, 2000
på laboratoriet. Carl-Bertil lyssnade förtjust till
nya ideer och gladde sig över medarbetamas
framgångar.
Avkoppling fick han med nu bortgångna hus–
trun Anna-Brita och med barnen Ylva, Åsa, Anna,
Martin, Fredrik och Tomas och deras familjer,
särskilt under somrama på Gräsö utanför Öre–
grund.
Även efter pensioneringen kom Carl-Bertil
Laurell i stort sett
dagligen till sin arbet–
splats och skrev eller
gjorde
experiment
med egna händer, ja
ända till dagen innan
han gick bort. Arbetet
skulle fullföljas och
avslutas. Han var vid
gott mod tills synen
svek
honom
och
omöjliggjorde
det
aktiva liv som var det
enda han kunde tänka
sig.
Det är sällan man får
ynnesten att lära känna
och arbeta med en stor
människa. Vi som haft
förmånen att ha fått
känna
Carl-Bertil
minns honom med
värme och tacksamhet.
Joyce
Carlson,
Björn Dahlbäck, Per
Femlund, Anders Grubb, PO Ganrot, Jan-Olof
Jeppsson, Hans Lilja, Johan Malm, Bertil Noss–
lin, Per Simonsson, Johan Stenflo, Ann-Kristin
Öhlin
Bidrag cil Carf·Bercils minne emouages tacksame ci/1 Sciftelsen
för Medicinsk forskning, Lunds universicec, postgirot 156 50·5
För den som viiläsa Carl·bertils egna vitenskapliga memoarer
rekomanderas «Om Utvecklingslinjer inom klinisk kemi under
min Ma/mpperiod» som ha gav
ut
i
2000. Den kan beställas av
Per Simonsson.
7
