![]()
44
| 3 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
Till Frisiens
Inseln, Watten und Seegatten
kommer
sällan den vandrande vetenskapsmannen. Hit för-
läggs garanterat aldrig några kongresser. De Frisiska
öarna sträcker sig som ett pärlband mellan Nordsjön
och de tyska och holländska sankmarkerna. Det är
inga fast avgränsade pärlor. Gränsen mellan hav och
land flyter fram och åter i tidvattnets tolvtimmar-
rytm. Formerna ändras; krymper, sträcker ut, över-
svämmar, torrlägger.
Här vandrar vetenskapsmannen över fuktig öken
av blottlagd ebbstrand. Kilometervis ut i havet, eller
om man nu skall säga nautiska mil när man går på
havsbotten. Över bäckar där vattnet flyr ut till havs.
Över små pölar av instängt hav, över strandmaskar-
nas pyramider av sandkorvar, över något enstaka
snäckskal. Längs stigar utmärkta med nedkörda ris-
knippen, ut till räddningstornet som står berett ifall
högvattnet skulle omringa honom. Här gäller det att
kunna sin
tide table
och inte överraskas av dimma.
Klocka och kompass, som vid alla annan navigering.
Här är det öde, i vart fall under lågsäsong. Ingen
mansland. Långt in mot land sover standhotellen i
skydd av sina svallar. Långt ut till havs styr fartygen, i
skydd av sina bojar.
Här inspirerades Erskine Childers till
The Riddle of
the Sands
. Utgiven 1903, thrillerlitteraturens tidigaste
försök, lika frisk idag.
Romanens berättargrepp är klassiskt. Två män på
äventyr; den erfarne seglaren, och hans klagande
nybörjargast. Som tillslut är den som räddar före-
ställningen, till oss medelmåttors stora lättnad.
Ouvertyren är lysande. En dag får den uttråkade
unge mannen i London ett brev från en skolkamrat
med en svåremotståndlig inbjudan: Mönstra sna-
rast på min segelbåt, för närvarande i tyska vatten,
och medtag järnkamin, lantmäteriutrustning och ett
pund piptobak.
Några dar senare står gasten på Flensburgs kaj
– i romanens värld kan frestelser inte motstås – och
spejar efter lustjakten han föreställt sig skall före
honom på trivsamma andjakter. I stället ror hans
ovårdade vän ut honom i mörkret till den primitiva
segelbåten som guppar på redden.
Några veckor senare har de två vännerna upp-
levt halsbrytande seglatser, lurat fientliga tyskar, löst
sandbankarnas gåtor och räddar England från tysk
invasion. Samtidigt har de också drabbats av en
antydan till förälskelse i en tysk amiralsdotter som
verklige vet hur en jolle skall seglas. Men mest av allt
har de fått frisk luft och säkrat Britannias fortsatta
herravälde över haven. Inte illa som vandringslit-
teratur, och därtill anglosaxiskt berättat av den för-
finade snobben som havet obönhörligen förvandlar
till sjöbuse.
För Erskine Childers visste vad han skrev om.
Som tjänsteman i parlamentet hade han långa som-
marlov. Dem använde han till att kryssa omkring i
Nordsjöns alla vatten. Bland annat i tidvattnets laby-
rinter kring de Frisiska öarna. Segelsporten var ung
och entusiasterna mest stormrika temagnater som Sir
Thomas Lipton. Childers var däremot pionjär bland
Den vandrande vetenskapsmannen:
Sandbankarnas gåta
Per Simonsson
Erskine och Molly Childers på seglats 1910
