![]()
18
Klinisk Kjemi i Norden 4, 2002
Bakgrund
Blodkoagulation och koagellys är fysiologiska
processer som studerats sedan antiken. Proces-
serna är iögonenfallande och innebär dramatiska
förändringar i flytegenskaper, det vill säga reolo-
giska egenskaper (reo är grekiska för flyta). Vid
koagulationen förändras blodet från en något
trögflytande vätska till en gel. Processen äger rum
utan märkbar värmeutveckling eller uppenbar
förändring av vattenhalt eller övrig sammansätt-
ning. Nu vet vi, att de reologiska förändringarna
sammanhänger med bildandet av fibrin som är ett
starkt förgrenat proteinnätverk av tunna trådar
som genomkorsar hela blodvolymen i alla
riktningar. Under fibrinolysen återgår blodkoaglet
till en vätska genom att fibrinnätverket bryts ned
till lösliga fragment. Blodets halt av fibrinogen
som polymeriseras till fibrin är endast 1 till 2 g/L
(1 till 2 promille), men orsakar alltså dramatiska
reologiska effekter. Vid koagulation och fibrino-
lys genomlöper blodet respektive blodkoaglet var
sin dramatisk resa genom ett kontinuum av reolo-
giska tillstånd. Dessa kan närmare karaktäriseras
endast genom reologiska mätningar. Det betyder
mätning av de krafter som åstadkommer en viss
formförändring under en viss tid. Reologi är alltså
att bestämma kraft per ytenhet samt formförän-
dring eller deformation. Den engelskspråkiga fac-
klitteraturens "stress" och "strain". Om deforma-
tionen och deformationshastigheten är lika, är de
krafter per ytenhet, som krävs för att deformera
en volym blodkoagel mycket större än för en
volym blod. Blodkoaglet är alltså mycket styvare
än blod. Det kan röra sig om fyra tiopotenser.
Förutom styvhet uppvisar blod och blodkoagel en
annan påtaglig reologisk skillnad. Det gäller
förhållandet mellan viskositet och elasticitet. Hos
blod är viskositeten betydligt större än elasticiteten,
hos blodkoagel är det tvärt om. Vid reologiska
mätningar är det viktigt att förstå, att deformationen
i sig kan påverka de egenskaper man vill mäta.
Vid stor deformation förändras, stärks eller
försvagas, oftast det senare, de fjärrordnande
strukturer som orsakar elasticitet. Exempel på
elasticitetsskapande strukturer är ’myntrullar’ av
blodkroppar samt fibrintrådar. Redan nu börjar
man ana, att reologiska mätningar inte är de
enklaste. Speciellt besvärligt blir det om allt ska
vara litet, deformationen, deformationshastigheten,
provets styvhet och provmängden, t.ex. ett litet
blodprov under betingelser som liknar blodflödet
i en ven. Då blir de krafter som ska mätas mini-
mala, vilket påminner om en annan av reologins
plågor; svårigheten att konstruera näst intill friktions-
fria förbindelser, lager, mellan rörliga instrument-
delar, så att de krafter som åtgår för att röra instru-
mentdelarna inte överröstar de krafter somskall mätas.
Med tanke på, att det är störningar i blodets reolo-
giska omvandlingsprocesser som ofta är orsaken
till hemostasrubbningar, blödningar och blod-
proppar, förefaller det följdriktigt att basera diag-
nostiska analyser på reologiska observationer. Så
var det också till en början; de gamla grekerna
petade naturligtvis på det blod och koagel som de
betraktade. Senare kom viljan att kvantifiera och
med den behovet av teori och instrument. I New-
tons Principa Mathematica från 1687 upplyses det
om att flytegenskaper handlar om mekanik,
vätskemekanik, och att vätskemotstånd är propor-
tionellt mot formförändringshastighet. Fortsatt
teoribildning och instrumentutveckling kom dock
igång först under 1800-talet med arbeten av
Navier, Stokes, Poiseuille, Couette med flera.
Beträffande hemostasreologi var Harterts throm-
boelastograf (TEG) från 1948 en milstolpe. I sina
grunddrag är TEG alltjämt i praktiskt bruk med
etablerad klinisk användning i intensivmedicinen.
Viskoelastiska egenskaper hos blodkoagel
– en ny möjlighet för laboratoriediagnostik
inom hemostasområdet.
KennyMHansson (kenny.m.hansson@astrazeneca.com)
IntegrativePharmacology,AstraZenecaR&DMölndal, Sverige
Mats Rånby (ghi@algonet.se)
Global Hemostasis InstituteMGRAB, Linköping, Sverige
