![]()
19
Klinisk Kjemi i Norden 4, 2002
Men, som det skrivs ( 9) är TEG ett reologiskt
instrument med uppenbara tillkortakommanden;
mäter endast elasticitet, är påtagligt olinjär och
arbetar med koagelförstörande hög deformation.
Dock är TEG det enda rimliga reologiska instru-
ment som funnit en plats i kliniska sammanhang.
Efter TEG har det varit tyst, utvecklingen bröts,
och optiska metoder kom att spela en allt mer
framträdande roll. Huvudskälet till teknikskiftet
var att de optiska metoderna lämpade sig bättre
för automatisering och miniatyrisering, och med
engångskoppar och små provmängder blev de
mycket attraktiva. Speciellt som reologiska meto-
der inte tycktes erbjuda några avgörande diagnos-
tiska fördelar. Det faktum att optiken kräver
genomsiktlighet och därmed plasma avskräckte
inte, eftersom koagulations- och lysprocesserna
tycktes vara förlagda huvudsakligen i plasma.
Även forskningen inom hemostasområdet kom att
baseras på plasma och optik, varför möjliga
diagnostiska fördelar med reologi aldrig kom att
uppdagas. Teoriutvecklingen var också till reolo-
gins nackdel. Teori nödvändig för att beskriva
blodets och koagulationens reologi kom först
under mitten av 1900-talet. Den är påtagligt mate-
matiskt krävande, och är alltjämt obekant inom
större delen av vetenskapssamhället. Detta i skarp
kontrast till optiken som redan i mitten av 1800-
talet begåvades med kraftfull, generell, matema-
tiskt vacker och nära nog fläckfri teori (Maxwells
lagar), och därtill matematiskt enklare och mycket
användbara specialfall (Lambert-Beers lag). Alla
som studerar naturvetenskap blir exponerade för
optisk teori, nästan ingen blir exponerad för reologisk.
I denna skrift vill vi visa, att reologiska instru-
ment och reologisk teoribildning nu nått en sådan
nivå, att goda och begripliga reologiska analyser
av blod och blodkoagulation kan göras till rimlig
kostnad och arbetsinsats. Vidare påstår vi att
reologiska analyser ger ny och viktig information
som troligen kommer att leda till avgörande
förbättringar av laboratoriediagnostik och
behandling av cirkulationsrubbningar.
Fri oscillationsreometri
Den teknik vi beskriver är fri oscillationsreometri
(FOR). I sin mer avancerade form baseras den på
pionjärinsatser och uppfinningar av professor
Leif Bohlin (1, 2) och har, av oss och medar-
betare, anpassats till hemostasanalyser. Vid FOR
sätts en provkopp innehållande provet i fri oscil-
lation varvid provets inverkan på oscillationens
dämpning och frekvens bestäms. Ett instrument
baserat på FOR som nyligen utvecklats speciellt
för hemostasstudier är ReoRox4
®
. Varje mätenhet
i ReoRox4
®
är en torsionspendel med en cylin-
drisk provkopp som svänger runt en central lodrät
axel vars förlängning nedåt sammanfaller med en
torsionstråd (1). Provets diameter är 12 mm,
oscillationsfrekvens och amplituden är cirka 10
Hz respektive 2 grader. Placeras kan, i mitten av
provkoppen, ett mothåll, en bob, som är 6 mm i
diameter varvid en 3 mm spalt bildas mellan kopp
och bob. Vid varje mätning vrids axeln, som hål-
ler provkoppen, cirka 2 grader från sitt jämvikts-
läge, släpps fri och får oscillera fritt. Rörelsen
registreras optiskt och medelvärden på frekvens
och dämpning för 10 oscillationsperioder bestäms.
Vid analys av ett förlopp upprepas mätningarna
varje 2,5 sekund. Figur 1a visar en schematisk
skiss över mätenhetens konstruktion. Tempera-
turen hos instrumentblocket regleras digitalt, och
är ställd till 37°C vid alla här redovisade försök.
När viskositeten är låg (<10 mPas) kommer
endast ett relativt tunt skikt (<1 mm) av provet att
svänga med och påverka oscillationen. Resten av
provet är stillastående. Mätbetingelser med sådan
kort penetration av oscillationsvågen kallas
ytbelastning (surface load), och stöds av tillfreds-
ställande teori (10 och referenser däri). Under
koagulation, när provet har koagulerat, penetrerar
oscillationsvågen genom hela spalten mellan
kopp och bob. Mätbetingelserna kallas spaltbe-
lastning (gap load) och god teori finns utarbetad
(1). Under förhållanden där varken ytbelastning
eller spaltbelastning gäller saknas god teori. Detta
gäller ReoRox4
®
analyser med 3 mm spalt när
koagelelasticiteten är mellan cirka 2 och 20 Pa.
Vidare har ReoRox4
®
engångsmaterial av poly-
amid med eller utan tunt guldskikt. Det senare är
för maximal vidhäftning av koaglet. Prov och
reagens kan tillföras och avlägsnas med engång-
spruta, se Figur 1a och b.
Vid en ReoRox4
®
analys görs medelvärdes-
bildningar, reologiska beräkningar och ett flertal
