![]()
30
| 3 | 2007
Klinisk Biokemi i Norden
Konsolidering och bolagisering
Trenden att sammanslå laboratorier till större enhe-
ter är nu mycket aktuell i Norden. Det är uppenbart
att detta leder till effektivering av verksamheten och
kostnadsinbesparingar. Mig veterligen har emeller-
tid få räknat ut om det också innebär minskade
vårdkostnader. Innan verksamheten centraliserar
ännu mer borde vi lära oss räkna ut vad det lönar
sig att göra centralt och vilka analyser som bör
göras nära patienten. Det är enklare att optimerar
verksamheten ur laboratoriets synpunkt än för
hela sjukvårdskedjan. Kostnaderna för klinisk kemi
utgör endast 3-5% av totalkostnaderna, och om en
ökning av laboratorieutgifterna med 5% kan sänka
de totala vårdkostnaderna med 1% är slutresultatet
positivt. Vi borde räkna kostnaderna på detta sätt,
vilket är svårt om laboratorieverksamheten inte är
en integrerad del av sjukhusets verksamhet.
Centraliseringen av laboratorieverksamheten har
i Finland lett till att många universitetssjukhus-
laboratorier ombildats till kommunala affärsverk
omfattande klinisk kemi och fysiologi, mikro-
biologi, patologi, och genetik eller en del av dessa.
Huvudparten av laboratorieanalytiken i Finland
sköts av tre affärsverk som ägs av universitetscen-
tralsjukhusen i Helsingfors, Tammerfors och Åbo. I
Kuopio och Uleåborg planeras samma förändring.
En liknande utveckling sker även i andra nordiska
länder, och detta påverkar den kliniska kemins ställ-
ning. Vi vet inte ännu vad detta leder till, men vi
har all anledning att förbereda oss på olika alterna-
tiv och att i mån av möjlighet påverka utvecklingen
och att inte låta politikerna diktera den på basen av
önsketänkande snarare än kunskap.
Undervisning och forskning
Jag är speciellt orolig för den akademiska kliniska
kemins framtid, för utbildningen av medicine stu-
derande och kliniska kemister samt för förutsätt-
ningarna att göra forskning. I många, men inte
alla universitetssjukhuslaboratorier i Norden är
professorn inte mera chef för klinkemlaboratoriet
och två av tre laboratorieaffärsverk i Finland har
en verkställande direktör, som inte är klinisk kemist.
Administrationen av dessa ”företag” är så omfat-
tande, att separering av rutin och akademisk klinisk
kemi är ändamålsenlig, men risken för att forsk-
ning och undervisning blir lidande är uppenbar,
speciellt om affärsverken ombildas till aktiebolag,
som eventuellt kan privatiseras. Hur skall utbild-
ningen av kliniska kemister ske, om laboratorierna
blir kommersiella? Denna ekvation är inte omöjlig,
t.ex. i Australien sköts en stor del av laboratorie
verksamheten även på universitetssjukhus av före-
tag. Jag tror att det är skäl att vi utreder hur detta
arrangemang fungerar och på basen av resultaten
bedömer hur vi vill ha det och styra utvecklingen.
Om vi inte gör det, så gör någon annan det.
Är klinisk kemi en verksamhet, som man kan
separera från klinisk medicin? Min uppfattning
är att den bör vara en integrerad del av diagnos-
tiken och vården, och att en kontinuerlig kontakt
med klinikerna är viktig. Då jag var överläkare för
Kvinnoklinikens laboratorium i Helsingfors, bru-
kade jag säga att min viktigaste uppgift var att dag-
ligen dricka kaffe med klinikerna. Denna kontakt
var mycket givande, den möjliggjorde kontinuerligt
utbyte av information och konsultation i vardera
riktningen. Samma kontakt med klinikerna är inte
möjlig då laboratorieverksamheten centraliseras, vi
måste aktivt skapa den.
Tills vidare har organisationen av laboratorie-
verksamheten i Norden varit mycket homogen, men
det är inte självklart att detta kommer att vara fallet
i framtiden. Jag tror att vi alla anser, att standarden
på nordisk klinisk kemi internationellt sett är myck-
et hög. Nordiska kliniska kemister har bidragit till
utveckling av många olika delar av vår profession,
både nya metoder, referensvärden och kvalitets-
kontroll. Vi har skött och sköter fortfarande viktiga
positioner inom internationella organisationer. Vi
borde sträva till att bibehålla de delar av laborato-
rieorganisationen, som möjliggjort detta. Men det är
inte självklart att sjukhusägarna tänker på samma
sätt, speciellt inte om det innebär kostnader. Vi
måste alltså övertyga dem om att hög standard både
inom undervisning, metodutveckling och forskning
är nyttig för sjukvården i sin helhet.
Är det då viktigt att vi gör utvecklingsarbete
och forskning inom klinisk kemi? Då huvudparten
av analytiken görs med kommersiella metoder kan
man naturligtvis fråga sig om vi behöver utveckla
analytiken inom laboratorierna. Faktum är dock, att
endast en liten del av de metoder som vi använ-
der har utvecklats inom industrin – det mesta har
utvecklats av kliniska kemister och andra forskare
(Fortsat fra side 29)
