![]()
29
| 3 | 2007
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsætter side 30)
verk, som gjort att vi kliniska kemister fått alltmer
administrativa uppgifter. Vidare bromsar samhällets
behov att begränsa de ökande sjukvårdskostnaderna
verksamheten. Detta har lett till vi har allt mindre
tid och möjligheter att utföra vår huvuduppgift, att
betjäna klinikerna och att utveckla diagnostiken.
Jag upplever därför utvecklingen inom vår profes-
sion med en viss oro.
Automatisering och kvalitet
Automatiseringen har huvudsakligen medfört för-
delar, precisionen har förbättrats, svarstiderna har
förkortats och urvalet av jouranalyser har kunnat
utökas. Kostnadseffektiv användning av automa-
tiska analysatorer förutsätter rationalisering, vil-
ket har lett till att verksamheten på många små
sjukhuslaboratorier begränsats och krävande analy-
tik centraliserats. Detta minskar behovet av kliniska
kemister, men å andra sidan ökar behovet pga. ökad
byråkrati, men arbetet ändrar karaktär och koncen-
treras till stora enheter.
Automatiseringen har även inneburit att behovet
av kemiskt analytiskt kunnande har minskat. Vi
har i allt högre grad blivit beroende av diagnos-
tikföretagens produkter medan utveckling av egna
metoder minskat. Behovet att bedöma metodernas
kvalitet finns emellertid kvar, även om denna
uppgift till en stor del har övertagits av statliga
och överstatliga organisationer. Dessa ställer allt
större krav på diagnostikföretag och laboratorier i
form av direktiv gällande analytisk spårbarhet och
ackreditering. Ackreditering av laboratorieverksam-
heten har blivit en självklarhet, som även om den
är frivillig, innebär en allt större arbetsbörda. Jag
tvivlar på att nyttan av och kostnaderna för denna
verksamhet står i rätt proportion till varandra.
Kontrollen gäller i för hög grad formaliteter medan
substansen blir en bisak. Ett flagrant exempel på
detta är de immunologiska bestämningsmetoderna
för testosteron. Även om dessa uppfyller FDA:s och
EUs direktiv, är ingen automatisk metod användbar
för bestämning av testosteron hos kvinnor och
barn. Ett annat exempel är kortisol i urin. På basen
av resultat från kvalitetskontrollprogram använder
endast c:a 5% av laboratorierna analytiskt godtag-
bara metoder. Det hjälper inte att kylskåpen håller
rätt temperatur om analysresultaten är uppåt väg-
garna. Tyvärr finns det stora problem även med
andra immunologiska bestämningsmetoder men
även med relativt enkla metoder såsom kreatinin.
Hur kunde det gå så här? Jag tror att det är ett
resultat av flera samverkande faktorer. Behovet att
sänka kostnaderna gör att vi utnyttjar automatiska
metoder då det är möjligt. Diagnostikföretagen gör
automatiska metoder för alla viktiga analyser, och
då huvudparten av metoderna fungerar bra, tror
man gärna att det gäller alla metoder. De jämfö-
relser som företagen presenterar tyder på att detta
är fallet, men jämförelser med referensmetoder är
sällsynta. Detta beror dels på att få laboratorier har
referensmetoder och dels på att sådana studier inte
har ansetts speciellt meriterande. De flesta referens-
metoderna baserar sig på masspektrometri (MS) och
sådana har funnits för många analyter i tiotals år.
MS-kunnandet i våra laboratorier hann tyvärr redan
falla i glömska, men tack vare den snabba utveck-
lingen av denna teknologi har det åter blivit möjligt
att göra steroidbestämningar ekonomiskt. En mas-
spektrometrisk metod är dyrare än en automatisk
immunologisk bestämning, men den är billigare än
en manuell RIA med extraktion och kromatografi.
Om klinikern är medveten om att endast den dyrare
metoden ger riktiga resultat, så väljer han den. Det
är vår uppgift att upplysa klinikerna om metoders
fördelar och begränsningar – att inte göra det är
oprofessionellt och oetiskt. Hur många gör det, och
hur många känner till metodernas problem? Om vi
vet att en metod inte ger tillfredsställande resultat
borde den inte användas. Att detta fortfarande
sker visar att varken den yttre eller inre kontrollen
fungerar tillfredställande, ackrediteringen till trots.
Resultaten från extern kvalitetskontroll visar att
standardiseringen av många metoder inte är adek-
vat. Jag anser att vi inte bara skall konstatera detta
från år till år utan vidta åtgärder.
För att optimera ekonomin och logistiken används
ofta analysatorer från samma företag både för
kemiska och immunkemiska analyser. Speciellt för
immunkemin innebär detta att man inte kan välja
optimala metoder för alla analyser. Det här är kli-
nikerna nästan aldrig medvetna om och ofta är inte
heller de kliniska kemisterna det. Problemet kan
lösas om vi är sakkunniga och laboratoriet är så
stort, att man kan hålla sig med olika analysatorer.
Tyvärr bestäms metodvalet ändå oftare av ekono-
miska faktorer än analytisk kvalitet.
