Klinisk Biokemi i Norden · 4 2014
| 17
visar en signifikant ökning efter bytet (figur 1). Ser
man på en selekterad patientkategori där HbA1c
beställts samtidigt med P-glukos var ökningen 0,65
mmol/L för glukos, medan HbA1c-värdena var lik-
värdiga.
Andelen glukosbestämningar över den medicinska
beslutsgränsen för diabetes ökade från 32,3 till 34,9%
efter förändringen (tabell 1). Även andelen värden i
området för WHO: s definition av nedsatt fasteglukos
(6,1-6,9 mmol/L) ökade från 15,8 till 20,5%. Lägger
man ihop dessa två grupper som kliniskt bör kräva
någon form av uppföljning om glukos begärdes för
diagnostiska ändamål, så ökar andelen betydelsefulla
värden ur ett diabetesperspektiv från 48,1 till 55,4%.
Analogt sjönk andelen mätningar i det hypoglyke-
miska område, <4,1 mmol/L, från 2,0 till 1,0 % efter
rörförändringen.
Diskussion
Förändringen från NaF till citratrör ledde till högre
glukosvärden, och därmed fler glukosbestämningar
över beslutsgränserna för nedsatt glukostolerans
respektive diabetes. Medianglukosvärden ökade med
0,25 mmol/L och 55 i stället för 48% av mätningarna
gav ett glukosvärde i intervallet för nedsatt fasteglu-
kos eller över diabetesgränsen. Ett likartat resultat
erhölls av kollegerna i Falun där en ökning av medi-
anvärdet för plasmaglukos på 0,71 mmol/L noterades
Tabell 1.
Klassifiering av glukosresult före och efter provrörsbyte.
Före
(n = 194 675)
Efter
(n = 184 295)
Lågt
<4,1 mmol/L
3 921
2.01%
1 835
1.00%
p<0.01
Normalt
4,1-6,0 mmol/L
97 123
49.9%
80 431
43.6%
p<0.01
Nedsatt fasteglukos
6,1-6,9 mmol/L
30 782
15.8%
37 781
20.5%
p<0.01
Diabetes
≥7,0 mmol/L
62 849
32.3%
64 248
34.9%
p<0.01
Andelar före och efter rörbyte jämfördes med z test
ANOVA, * p <0,001 för kalenderår i jämförelse med 2008.
Figur 1.
Effekt av provrörsändring på P-glukos. Medianvärden samt 25:e och 75:e
percentiler för respektive år, staplar indikerar vilken typ av rör som användes.
