oundbärligt redskap till det grundläggande mötet
mellan en sjuk patient och en doktor. Ett sjukhus
överlever visserligen inte länge utan sitt laborato–
rium, men det är inte för att sjukhuset har ett fmt
laboratorium som patienterna kommer dit. De
kommer för att de vill ha bot och lindring.
Här stöter vi på ännu en paradox: Vår sjukvård
blir allt mer biokemisk i sina förklaringsmodeller
och i sitt arbetssätt. Molekylernas makt blir allt
större när det gäller att ställa diagnos, förklara
patobiologi, föreslå och sen följa terapier. Vår spe–
cialitet blir, glädjande nog, allt mer betydelsefull
för medicinen. Samtidigt, paradoxalt nog, blir vi
allt mer klassificerade som en tämligen ointellek–
tuell produktionsenhet av labsvar. Denna paradox
föder kluvenhet och inte minst uppgivenhet hos
oss. Visst, tycks politikerna säga, vi tror på en
vetenskaplig, biokemiskt grundad medicin - men
ni som står för den se vi bara som medicinens
underleverantörer.
Paradox#5:
Hur
andra ser oss och hur
vi
ser på
oss själva
Laboratoriemedicin, liksom alla andra verksamhe–
ter, har ett image. Det är det sätt på vilket omgiv–
ningen ser påoss. Omgivningens bild av laborato–
riet är i första hand en bild av ett teknologiskt
avancerad produktionsorganisation, i andra hand
av en tjänsteorganisation man vid behov kan kon–
takta och först i tredje hand som en kunskapsorga–
nisation i medicinens hjärta.
Vår egen självbild är ofta denmotsatta. Vi upp–
fattar oss som kunskapsföretaget inommedicinsk
biokemi och patobiologi, med hög service och,
som därtill, i tredje hand, producerar analysresultat
av hög kvalitet tillliten kostnad.
Här fmns en grundläggande paradox - denmel–
lan vår image och vår självbild. Den är delvis
sprungen ur det faktum att vår verksamhet inte är
homogen. Vi är i de flesta fall såväl kunskaps-, som
tjänste- och produktionsföretaget
Missförstå mig inte: Det är inte fel att bedriva
produktion. Det är inte fel att jobbamed automa–
tion, logistikoch IT. Vi är oundbärliga som produ–
center av högklassiga analyser. Det problematiska
är prioriteringenmellanvåra roller. Antingenprio–
riterar vi tydligare eller så får vi börja prioritera
bort något och profilera oss i något av facken.
Några har gjort det, främst privata laboratorier som
profilerat sig antingen som produktionsföretag
eller som forskningsinriktade speciallaboratorier.
l
18
Resten av oss har ofta blivit hängande mitt emel–
landet diffusa idealet och den krassa verkligheten.
Men det gäller att vi har klart för oss själva vad
det är vi vill göra. Var vi i framtiden tror oss göra
mest nytta. Utan en tydlig markering, inåt ochutåt,
inte bara i ord utan i handling och i ekonomisk
hårdvaluta, kommer osäkerheten att bestå och tära
på vår utvecklingskraft
Paradox#6:
Hur
vi
värdesätter oss och hur vi
tror oss vara värdesatta
Det är inte konstigt att vi uppfattas som ett produk–
tionsföretag. Våra kunder ser oss dagligen i form
av långa listor av analysresultat De ser oss repre–
senterade i provrör och remisser. Därtill styrks bil–
den av hur vi i ekonomisk hårdvaluta värdesätts.
Det är just produktionsdelen som vi får betalt för.
Det är den som har ett pris, och därmed ett värde.
Servicen kommer på köpet - och kunskapen är
gratis.
Det är förvisso trevligt att varagenerös. Mendet
kan vara farligt. För om det bara är analysarbetet
som kostar något så är det väl bara det som är
något värt? Detta resonemangmå låta vulgärt, men
i en ekonomi och ett samhälle där värde och
pengar sätts som synonymer är det inte en felaktig
koppling. Hb och elektrolyter kostar en slant - den
kliniske kemistens kompetens får ni gratis.
Paradox #7: Centralisering och decentralisering
Det fmns en paradox mellan vår självbild som
intimt kopplade till sjukvården och vår fallenhet
för att i realiteten agera som rena produktionsföre–
tag. I stället för att riva väggarmellan lab och kli–
nik har vi byggt upp centraliserade plattformar
med massproduktion. Givetvis är inte centralise–
ring i sig fel, inte heller massproduktion. I vart fall
inte om den utgår från behovet att samla special–
kunnande och specialtekniker. Här kan alla former
av regionala, nationella och globala centralise–
ringar vara utmärkta. Vad som är faran är att dra
den vardagsnära diagnostiken från läkarens och
patientens närhet. Här har centraliseringen distan–
serat oss på laboratoriet från dem som vi är till för
att tjäna.
Den expansiva patientnära kemins dynamik har
vi bara på några platser i vårt land lyckats fånga. I
stället har vi utan att darra på rösten sagt att det
visserligen går att laborera ute i sjukvården, men
det är dyrt och riskfyllt. En attityd som våra kli-
KliniskKjemi
i
Norden
2,
2000
