56 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2013
Någon har sagt att skillnaden mellan att blanda en
kemikalie, t ex NaCl, i en lösning och att blanda in en
gas, t ex O
2
, i en lösning, och att därefter hålla reda på
koncentrationen av Na, Cl och O
2
i lösningen, är, för
Na och Cl, som att räkna tallbarr respektive granbarr
i en myrstack. Det kan vara svårt, men är relativt kon-
stanta mängder. Att mäta koncentrationen O
2
, kanske
i form av pO
2
, är som att hålla reda på myrorna i mys-
tacken. Precis sommyrorna, hoppar gasmolekylerna in
och ur lösningen, byter plats och är aldrig stilla. Detta
gäller i synnerhet för gasmolekyler i en vattenlösning,
där ingen bindning förekommer.
Om lösningen däremot innehåller hemoglobin blir
det en helt annan sak. Hemoglobinet binder nämligen
gasmolekyler. Detta är inte fallet med en vattenlösning.
En tonometrerad och ekvilibrerad hemoglobinlös-
ning innehåller ca 65 ggr mer Oxygen än en likaså
tonometrerad och ekvilibrerad vattenlösning.
Problemet med de vattenbaserade kontrollerna lig-
ger i det faktum att gasmolekylerna inte har något att
bindas vid. Gasmolekylerna är endast fysikaliskt lösta
i vattenlösningen. Detta i sin tur gör dessa kontrol-
ler ytterst känsliga för kontamination av omgivande
rumsluft.
Vatten är helt enkelt olämpligt som bas för blodgas-
kontroller. SWEDAC säger i sina allmänna riktlinjer
för kontroller, att kontrollmaterialet skall likna det
provmaterial som aktuellt instrument avser att mäta.
Vatten är i inget enda avseende att likna vid helblod,
allra minst när det gäller pO
2
och pCO
2
.
Artikeln 1999 visade att vattenbaserade kontroller
för blodgas under vissa förhållanden kan leda till falskt
negativa kontrollresultat. D v s att kontrollen anger att
instrumentet är OK när det i själva verket är i behov
av akut service.
Fler svaga punkter med vattenbaserade QC för
blodgas
Här skall nu visas några andra förhållanden som har
betydelse för att säkra fullgod instrumentfunktion.
Blodgasmätning är en viktig beslutskomponent
i all intensivvårdsverksamhet. Provsvaren används
ofta som underlag vid beslut om oxygentillskott, d v s
respiratorplacering eller ej.
När man genomför en blodgasmätning så är intres-
set inte i första hand att få ett värde på pO
2
, utan ett
pO
2
kopplat till ett värde på sO
2
. Saturationen av
hemoglobinet är avgörande för patientens välbefin-
nande.
För att mäta pO
2
används i instrumenten en konven-
tionell elektrod, eller med senare års kasettinstrument,
olika slag av sensorer.
Saturationen, sO
2
, däremot, är en beräknad storhet.
För att kunna beräkna sO
2
, behöver man kännedom
