Klinisk Biokemi i Norden · 4 2013
| 57
omHb’s fraktioner. Dessa mäts i en spektrofotometer,
ofta kopplad till, eller inbyggd i, blodgasinstrumentet,
och anges som procenttal av totala mängden Hb.
Vi har alltså två mätsystem,
ett elektrod/sensor-
mätsystem och en spektrofotometer och minst ett
beräkningssystem, för sO
2
, som skall kontrolleras.
Bild 1. visar Hb’s saturationskurva för Oxygen. Vi
ser här att den vattenbaserade kontrollen inte satureras
alls. Vi skall senare visa att denna kontroll också har
brister när det gäller att kontrollera pO
2
. Av Bild 1.
framgår att den vattenbaserade kontrollen inte i något
avseende liknar det prov som instrumentet skall mäta.
Den tonometrerade Hb-lösningen, däremot, ansluter
väl till helblodskurvan. Jämför SWEDACSs krav att
kontrollen skall likna provet.
Bild 2. visar de spektrofotometriska absorbtionskur-
vorna för helblod, Hb-lösning (hemolysat) och för en
färgad vattenlösning. Absorbtionsvärdena ligger till
grund för värden för tHb, O
2
Hb, COHb och MetHb.
Dessa värden, Hb’s fraktioner, utgör grunden för
beräkning av sO
2
. För beräkning av sO
2
behöver man
också kännedom om pO
2
.
Det vattenbaserade kontrollmaterialet liknar inte
heller i spektrofotometriskt avseende det prov som
skall analyseras. I själva verket måste den vattenba-
serade kontrollen manipuleras för att ge de resultat
man vill ha. Hur väl har då denna kontroll kontrolle-
rat mätenheten? Den kontrollerar i varje fall inte den
procedur som provet går igenom.
Notera också hur väl Hb-lösningen liknar prov-
materialet. En viss nivåskillnad föreligger i en del
våglängdsband, i huvudsak beroende på att provet här
visas som helblod och Hb-lösningen är ju ett hemo-
lysat. Helblodsprovet hemolyseras också inför själva
mätningen (i de flesta instrument).
Vi har alltså konstaterat att den vattenbaserade kon-
trollen inte har några egenskaper som liknar det prov
som skall analyseras i blodgasinstrumentet.
SWEDACs krav uppfylls alltså inte heller i detta
avseende.
Den vattenbaserade QC:n innehåller färgämnen
för att ”lura” spektrofotometern att tro att det är blod.
Den vattenbaserade QC:n måste, med någon form
av algoritm, manipuleras för att spektrofotometriskt
kunna användas vid beräkning av tHb och dess frak-
tioner. Detta för att möjliggöra kalkylering av sO
2
. Har
då denna QC verkligen kontrollerat den process som
ett patientprov genomgår?
Blodgasmätning
Vid blodgasmätning, och i synnerhet vid mätning av
pO
2
, stöter vi på ytterligare ett besynnerligt förhål-
lande när det gäller vattenbaserade kontroller. Förutom
att kontrollen alltid skall fungera, jämför tidigare
