ökad levnadsålder har påvisats vara av betydel–
se. Det ökade antalet mycket gamla människor
leder till krav på ökade sjukvårdsekonomiska
resurser för
benskörhetsrel~terade
problem.
Endoproteskirurgiens ökade möjligheter har
medfört stora terapeutiska vinster för bl apati–
enter med svårt höft- eller knäledslidande, men
proteslossning efter något eller några år, av skäl
som är dåligt kända, leder ibland till behov av
reoperation. För att man i god tid skall kunna
vidtaga preventiva åtgärder, är det därför önsk–
värt att identifiera de fall som löper risk för pro–
teslossning på grund av skelettmetaboliskt sjuk–
domstillstånd respektive abnorm benskörhet.
"Osteopeni" och "osteoporos"
Det råder en viss oklarhet i litteraturen när det
gäller begreppen "osteopeni" och "osteopo–
ros". Osteopeni innebär minskad benmineral–
massa, dvs är kvantifierbar och beslutsgränsen
sättes antingen till l SD under ålders- och köns–
relaterat populationsmedelvärde eller till värdet
för en hypotetisk frakturgräns. Osteoporos var
tidigare mer eller mindre synonymt med osteo–
peni, men har dessutom kommit att innebära
minskad benhållfasthet och ökad frakturbenä–
genhet (7). Det har också hävdats att förekomst
av fragilitetsfraktur, dvs tillståndets "end po–
int", bör krävas för diagnosen osteoporos (3). I
nyare studier av effekten av medikamenten be–
handling av osteopeni användes fraktur i kotpe–
laren som endpoint (förutom benmineraltät–
het).
"Osteomalaci" har kommit att ange tillstånd
där benvävnad ersatts av icke-mineraliserad
vävnad, som regel som följd av brist på vitamin
D (8).
Vilka patienter bör utredas?
Utredning omfattande relevanta delar av Tabell
l bör enligt vår mening utföras av följande
grupper av patienter.
l.
Patienter med frakturer av skelettet vilka be–
döms ha skett efter relativt ringa våld, dvs "fra–
gilitetsfrakturer".
2. Patienter med sjukdom vilken kan antagas le–
da till benskörhet, och där man bedömer att be-
8
handling enbart mot grundsjukdomen inte är
tillfyllest, likaså med läkemedelsbehandling
som kan leda till benskörhet.
3. Patienter som vid operation befinnes ha ett
skört skelett, framförallt de fall som tidigare
haft fragilitetsfraktur(er).
4. Patienter med fördröjd frakturläkning som
inte uppenbart förklaras av frakturtyp eller be–
handlingsval.
Etiologisk utredning med biokemiska meto–
der bör utföras i de fall man finner osteopeni,
och där man ej med stor sannolikhet kan förkla–
ra uppkomsten eller svårighetsgraden utifrån
kända riskfakturer hos patienten (se Tabell 1).
Så t ex finner man en sänkt benmineraltäthet
hos kvinnor med tidig menopaus, låg kropps–
massa, och som är rökare. Fallen med låg ben–
mineraltäthet bör komma ifråga för prevention,
ev innefattande östrogenbehandling. Beroende
på graden av bentäthetreduktion bör emellertid
biokemisk utredning eventuellt utföras före lä–
kemedelsbehandling, eftersom kvinnor i denna
åldersgrupp löper ökad risk för vissa rubbning–
ar som kan leda till sekundär osteoporos.
Utredningsgång-allmänt
Tabell l visar i allmänna termer uppläggningen
av benskörhetsutredning. Diagnosen "involu–
tionsosteoporos" eller "idiopatisk osteoporos"
är aktuell först när man uteslutit kända orsaker
till "sekundär" osteoporos. Behandling med lä–
kemedel avsedda att påverka kalciumbalansen
och benvävnaden bör ske först när behandlings–
bara tillstånd uteslutits (se Tabell 2, etiologisk
utredning). En aktuell översikt över tillstånd
med påverkan på skelettet återfinnes i ref 9.
När det gäller läkemedelsbehandling, Tabell
l, är det viktigt att framhålla att långvarig glu–
kokortikoidbehandling inte nödvändigtvis är
förenad med minskning av benmassan (10). Det
gäller framför allt om behandlingen leder till att
benuppbyggnaden främjas, ex som följd av
ökad fysisk aktivitet och minskad produktion
av inflammationsmediatorer. Den eventuella
betydelsen av L-tyroxinbehandling diskuteras
nedan. Behandling med diuretica kan påverka
Klinisk kemi
i
Norden 2, 1992
