Klinisk Biokemi i Norden · 1 2014
| 35
Recension:
”På sommaren bör man låta
barnen brunstekas i solen”
Martin Carlsson, Vitamin D – En medicinsk överblick.
Studentlitteratur, Lund 2013. 176 sidor.
ISBN 978-91-44-08574-6
Per Simonsson
Citatet i rubriken kommer från Henrik Bergs ”Läka-
rebok” från 1903, och rymmer fortfarande mycket
sanning. För sol är den avgörande faktorn för bil-
dandet av vitamin D.
Det går numera inte att sättas sin fot på en vård-
central utan att få frågor om vitamin D. När skall vi
ta provet? Skall vi över huvud taget analysera vitamin
D? Eller ge tillskott till alla? Det senaste året har jag
varit med om flera mycket spännande seminarier
om detta heta ämne, som likt alla heta ämnen inte
har något facit.
Här kommer Martin Carlssons bok in som ett
utmärkt hjälpmedel, som kan rekommenderas till
alla kollegor, i de flesta specialiteter. Författaren har
en kompetens lämpad för att våga ge sig på ämnet:
Endokrinolog och klinisk kemist, verksam i Kal-
mar, och i Förenade Arabemiraten. Det senare är en
plats där man pga. solens obarmhärtighet uppvisar
rekordlåga serumnivåer av detta UV-aktiverade
hormon.
Fältet är snårigt och spännande. Globalt och his-
toriskt. Inte minst dess vetenskapshistoria - från
grekerna till Socialstyrelsen, över de hårdskallade,
solbelysta egyptiska soldaterna till de krumbenta
barnen i industrialismens smog, fram till vår tids ljus-
fientliga läkarvetenskap. ”The photophobic society of
America” som en förbannad forskare utbrast på en
amerikansk kongress häromåret.
Det som slår mig starkt i den spännande historiska
översikten, som upptag en fjärdedel av boken, och
som ökar förståelse för problemets olika delar, är
att vår tids läkare har varit ett undantag. En av de
få generationer som inte haft rakitens fasor som en
ständig utmaning. I vart fall i västvärlden var bristen
på vitamin D i sin mest uppenbara form en folksjuk-
dom. Tills vetenskapen gick framåt, folkhälsan för-
bättrades och fiskleveroljan blev juridiskt påbjuden.
Nu har vitamin D fått ett nyvaknande, efter nästan
hundra års dvala. Orsakerna är flera, inte bara till-
komsten av bra, nya analysmetoder. Epidemiologisk
forskning om annat än skelettsjukdomar har visat
intressanta korrelationer mellan det solberoende hor-
monet och många olika sjukdomar. Samtidigt som vi
blivit varnade för solen, fått allt fler äldre med mindre
biokemiskt aktiva hudenzymer och en folkförflytt-
ning av mörkhyade. En förflyttning som inte hunnit
leda till några loss of function mutationer, de som en
gång fick oss nordbor att bli bleka nog att överleva
vintrarna. Täckande klädedräkt och inomhusarbete
har spätt på problemet.
Med hjälp av gamla urkunder och de allra senaste
referenserna tar Martin Carlsson läsaren genom
denna medicinska klassiker, fram till där vi står idag.
Martin Carlsson gör det med ett språk som i de flesta
kapitlen kan förstår av en bildad allmänhet och icke-
specialiserade vitaminologer. Samtidigt finns det
fakta, tabeller och litteratursammanfattningar nog
för den som behöver hårda data.
Som läkare är han inte rädd för att när det behövs
sätta ner foten. Även om alla pusselbitar inte finns på
plats måste vi förhålla oss till det vi vet. Vi kan inte
gömma sig i diagnostisk eller terapeutisk nihilism.
Om inte annat så för att patienterna ställer raka frå-
gor. Författaren resonerar sig fram mellan de svåra
frågeställningarna och summerar vad vi vet idag. Och
hur vi kan agera, så klokt som möjligt.
Frågorna hopar sig och hans prosa blir ju längre
man kommer i texten allt mer fylld med frågetecken.
Det är klokt. Vitamin D är något viktigt, något rele-
vant, något svårt. Då skall man träda försiktigt fram.
