44 |
Klinisk Biokemi i Norden · 1 2014
Den vandrande vetenskapsmannen
Krympande sten – växande värld
Per Simonsson
Det var 51 år sedan jag såg den senast. I trapphallen
på British Museum, en svart klippa, stor, mäktig,
betydelsefull. Vetenskaplig tyngd. Det fynd som
gjorde det möjligt för filologerna att knäcka hiero-
glyfernas mysterium. Svart. Nån sorts monolit av
kunskap. Som någonting ur ”2001”, fast det var långt
före filmens premiär.
Sju år gammal - spinkig, närsynt, analfabet -
förevisad detta monument av min far som forskade
på British Museum, satt i läsrummet, vid de gröna
lampskärmarna och läste gamla böcker i filosofi, eller
något liknande, som Karl Marx före honom, men med
mindre dramatiska konsekvenser.
Nu åter inför stenen.
Rosettastenen.
Som den har krympt!
Så går det för alla barndomens monument när de
får vila i minnet, växa i fantasin, och sen plötsligt
uppenbarar sig igen. Berg blir kulle, klippa blir sten.
Men lika svart är den, som sprängd ur nordskånskt
stenbrott. Men detta är egyptisk sten, svart. Ett minne
av ett misstag: De som glömde sitt språk, och sen
kastade bort ordboken.
Den 27 mars år 196 f. Kr. - Vetenskapen är under-
bar men alla sina detaljer! - restes stenen för att
etablera en ny konungakult av den unge härskaren
Ptolemaios V. Grek så det förslog, men fortfarande
fanns det lärda som höll sig kvar vid hieroglyferna.
Så makten fann det bäst att skriva sitt dekret också på
det borttynande språket. Samt på demotiska, vad det
nu är för tungomål. Budskapet hackades in tre gånger
i svart sten. Kommunikation, den hårda vägen. Tre-
språkig edition. Inga uppdateringar.
Tvåtusen 2000 år senare – juli 1799 – fann Napo-
leons officerare stenen och var smarta nog att inse
dess betydelse. Skriftstenar –
stelae
– var inte ovanligt
men att finna en med samma meddelande på flera
språk samtidigt är unikt. Givetvis skulle den likt allt
annat hären roffade åt sig skeppas till Paris. Men 1801
besegrades Napoleon i Egypten och engelsmännen
forslade istället stenen till London. Språkforskare
kastade sig över den. 1822 knäckte Jean-François
Champollion koden. Det var inte helt lätt att förstå
faraonernas tecken; en blandning av fonem och iko-
ner, först de fonetiska; m + i + a + u, sen en skissartad
katt: KATT.
För första gången kunde så människor åter läsa
hieroglyfer. En värld öppnade sig. En världsattrak-
tion, ett turistmål, en symbol, skapades. Som fick
sin hemvist på British Museum, bland alla andra
krigsbyten som engelsmännen släpat hem från de
rosa kartornas rövartåg.
Men stenen har helt klart krympt. Ingen tvekan.
Det kan jag gå ed på. Hur vet jag inte men av den
klippa som jag så starkt minns är nu bara en sten.
Därtill bakom pansarglas. Som det går med barn-
domens reliker.
Men allt det andra har inte krympt. Inte museet,
som blivit ett glasomvälvt monument, ett kulturernas
mausoleum, under takets rutmönster där atlantregnet
smattrar. Om det nu inte hade dränkts av mumlet
från turisthordarna som strömmar under dess valv.
Nej, samlingen har inte krympt. Och inte de assy-
British Museum (Foto: Per Simonsson)
