30 |
Klinisk Biokemi i Norden · 1 2014
Gallsyror - metabola funktioner och klinisk diagnostik
Gösta Eggertsen
Enheten för Klinisk Kemi, Institutionen för Laboratoriemedicin, Karolinska Institutet, Huddinge
Bakgrund
Gallsyror representerar en grupp
polära vattenlösliga lipider med
ett steroidskelett. De sk. primära
gallsyrorna syntetiseras i levern
av hepatocyterna och utsöndras
till tarmen via gallångarna, var-
efter huvuddelen tas upp i distala
ileummedelst det specifika transportproteinet ASBT
och återförs till levern via cirkulationen (det entero-
hepatiska kretsloppet, se Fig. 1.). Cirka 5% av den
insöndrade mängden gallsyra lämnar kroppen med
avföringen varje dygn. Gallsyrasyntesen är en stän-
digt pågående process, även om den uppvisar stora
variationer i intensitet under dygnet. Sedan länge har
det varit känt att gallsyrorna påverkar både digestion
och upptag av olika ämnen i födan, särskilt lipider.
Fysikal-kemiska egenskaper
Gallsyrorna består av ett klassiskt steroidskelett med
en karboxylgrupp belägen i ändan på sidokedjan vid
kolatom C27 eller C24. Hos däggdjuren domine-
rar gallsyror med 24 kolatomer (C24). Gallsyrorna
besitter amfipatiska egenskaper, dvs. molekylerna
uppvisar både hydrofila och hydrofoba karaktärer.
Molekylernas polaritet påverkas ytterligare av indivi-
duella skillnader i strukturen som exempelvis varierat
antal hydroxylgrupper bundna till olika kolatomer i
steroidkärnan (C3, C6, C7, C12). I allmänhet är gall-
syror med fler hydroxylgrupper mer hydrofila och
mer lösliga i vatten. I regel är karboxylgruppen i gall-
syrorna konjugerade med antingen taurin eller glycin
(det senare dominerande hos människan),varigenom
deras pH-egenskaper modifieras ytterligare. Gallsy-
rorna blir då mer vattenlösliga och kan inte penetrera
cellmembraner. Transporten ut och in i celler av
konjugerade gallsyror medieras av speciella trans-
portproteiner. De mer hydrofoba gallsyrorna bildar
genom sin amfipatiska struktur blandade miceller
med fosfolipider och andra lipider som kolesterol.
Detta är av stor betydelse vid upptaget från tarmen av
dietära lipider. Lipas från pancreas aktiveras också av
gallsyror. Hydrofoba gallsyror är vanligen celltoxiska
och skadar integriteten i cellernas membraner, varför
deras intracellulära koncentrationer är noga reglerade
(mikromolära nivåer). Konjugerade gallsyror är dock
mindre toxiska. Extracellulärt, i galla eller serum,
förekommer gallsyrorna i betydligt högre koncen-
trationer (mmol/L), men huvudsakligen i konjugerad
form. Gallvägsepitelet i gallgångarna skyddas bl.a. av
bikarbonatnivån i gallan och ett glykocalyxskikt på
cellytorna.
Förekomst
Hos homo utgörs cirka 90% av gallsyrorna av cholsyra
(med 3 hydroxylgrupper) och chenodeoxycholsyra
(med 2 hydroxylgrupper) i en ungefärlig proportion
om 1,5:1. I human galla finns också smärre mängder
andra primära gallsyror. Gallsyreprofilen skiljer sig
i många avseenden åt mellan olika djurarter. Hos
gnagare utgöres en stor del av muricholsyra, som är
mer hydrofil, medan cholsyra helt saknas hos grisen
(i stället finns hyocholsyra). Hos vissa djurgrupper
som fiskar finns också en del gallalkoholer. Brun-
björnar producerar framför allt ursodeoxycholsyra,
en gallsyra med medicinska tillämpningar (se nedan).
Mindre mängder av denna gallsyra finns också hos
människa.
Sekundära gallsyror bildas av bakterier i framför
allt colon genom modifiering av de primära gallsy-
rorna. Vanligen dekonjugeras gallsyrorna och förlorar
en hydroxylgrupp (cholsyra ombildas till deoxyc-
holsyra och chendeoxycholsyra till lithocholsyra).
Sekundära gallsyror har i många avseenden andra
egenskaper än sina primära motsvarigheter. En viss
fraktion tas upp från colon till cirkulationen och
hamnar i levern.
Syntesaspekter
Syntesen av gallsyror är en komplicerad process
