16
| 3 | 2011
Klinisk Biokemi i Norden
Prostataspecifikt antigen
Ulf-Håkan Stenman
HUSLAB och Helsingfors Universitet, PB 63, FIN-00014 Helsingfors, Finland
ulf-hakan.stenman@helsinki.fi
Introduktion
Prostataspecifikt antigen (PSA),
som numera även kallas KLK3,
beskrevs som en ny markör för
prostatacancer (PCa) för drygt
tre decennier sedan och är i dag
den mest använda och nyttigaste
tumörmarkören (1). Praktiskt
taget alla prostatatumörer producerar PSA, som
därför är en mycket säker markör för uppföljning av
PCa-patienter medan användningen för tidig diag-
nostik och sållning är kontroversiell. Den allmänna
användningen av PSA för opportunistisk diagnos-
tik har lett till en dramatisk ökning av sjukdomens
incidens. I USA har den fördubblats sedan PSA-
bestämningar började användas allmänt i slutet av
1980-
talet. PCa är nu den vanligaste cancern hos män
av vilka 17 % beräknas få denna diagnos. En liknande
utveckling har skett i Skandinavien. I Finland ökade
förekomsten 3-faldigt mellan åren 1990 och 2003,
då över 5000 fall diagnostiserades. Den ökade före-
komsten av PCa beror på att minst hälften av fallen
är överdiagnostiserade, d.v.s. man hittar tumörer, som
inte skulle ha utvecklats till klinisk sjukdom under
patientens livstid. Detta förorsakar onödiga kostna-
der och behandlingar som medför biverkningar och
bekymmer för patienten. I USA har mortaliteten i
PCa börjat sjunka och är i dag cirka 2.5 %. Sålunda
dör bara var sjunde patient i sjukdomen, men den
är ändå efter lungcancer den nästvanligaste orsaken
till cancerdöd.
Vi vet i dag mycket om hur PSA bör och icke bör
användas. Den diagnostiska träffsäkerheten kan för-
bättras genom bestämning av olika varianter av PSA
och genom att kombinera denna information med
kliniska fynd med hjälp av logistisk regression och
neurala nätverk. Dessa metoder är redan tillgängliga,
men de används inte effektivt.
Olika former av PSA i cirkulationen
PSA är ett serinproteas med kymotrypsinliknande
specificitet. Det produceras i höga koncentrationer
av prostatans epitelceller och utsöndras i seminal-
vätskan, där dess fysiologiska funktion är att sön-
derdela semenogeliner i den gel, som snabbt bildas
i seminalplasma efter ejakulationen (2). Den enzy-
matiskt inaktiva proformen av PSA, proPSA, aktive-
ras vid utsöndringen av ett annat prostataspecifikt
proteas, hK2 eller KLK2. Huvudparten av det PSA i
seminalplasma är aktiverat och cirka 30% är vidare
inaktiverat genom proteolytisk klyvning (3). Huvu-
dparten av det PSA som produceras i den normala
prostatan utsöndras i seminalvätskan och bara en
liten del läcker ”bakvägen” ut i cirkulationen. När
en prostatacancer växer, tappar den kontakten med
prostatans utförsgångar, och PSA utsöndras därför
i extracellulärvätskan och direkt i cirkulationen.
Det förklarar varför en liten prostatacancer så tidigt
höjer PSA-nivån i blodet (4). En tumör som väger
0.5 – 1
g höjer PSA koncentrationen i serum över
den allmänt använda beslutsgränsen 4 µg/L. Läckaget
från en normal prostata är 30 gånger lägre än från
en cancer, men godartad prostatahyperplasi (BPH)
läcker cirka 3 gånger mer PSA i cirkulationen än en
normal prostata. Då förekomsten av BPH ökar efter
50-
årsåldern stiger PSA-nivån i serum, och man bör
därför använda åldersspecifika referensvärden (5).
Då enzymatiskt aktivt PSA läcker ut i cirkulatio-
nen bildar det komplex med proteasinhibitorer, som
förekommer i stort överskott i plasma där de utgör
10 %
av proteinerna. Huvudparten av PSA inaktive-
ras av alfa-2-makroglobulin (A2M), som kapslar in
PSA, så att det inte kan mätas med konventionella
immunologiska metoder. Då A2M-komplexet med
PSA metaboliseras snabbt utgör det mindre än 10
%
av PSA i plasma. Den kvantitativt nästviktigaste
inhibitorn är alfa-1-antikymptrypsin (ACT), och då
PSA-ACT-komplexet metaboliseras långsamt utgör
