Stora skillnader i användningen av laboratorieana–
lyser mellan några utvalda laboratorier i Norden.
ANDERS LARSSON, TOR-ARNE HAGVE, ILKKA PENTTILÄ, INGUNN TORSTEINSDOTTIR
OCHPALLEWANG
(redaktionskomitten för Klinisk Kemi i Norden)
Politiskt ställda krav på en kostnadseffektiv vård
med bibehållen kvalitet är något som vi känner
igen från alla de nordiska länderna. Laboratorie–
analyser spelar en viktig roll i behandlingen av
patienter i primärvård och sjukhusvård. Det är
därför viktigt att laboratorierna levererar korrekta
svar och att man utnyttjar laboratorieanalyserna
så kostnadseffektivt som möjligt. Utvecklingen
mot kortare vårdtider gör att man ökar intensite–
ten i utredningarna. Detta medför att man ökar
antalet laboratorieanalyser per vårddygn. Detta är
givetvis inte negativt men det medför att andelen
laboratoriekostnader kommer att öka. Fowkes (l)
visade att antalet laboratorieanalyser har ökat
med 10% per år under de senaste 25 åren medan
antalet inneliggande patienter ökade med mindre
än 2% per år. Sannolikt fortsätter denna trend.
Den tekniska utvecklingen medför också att det
kommer många nya analyser (DNA och RNA
baserade tester, cytokiner, nya läkemedel och
läkemedelsmetabolism
(t.ex.
CYP-typning)
m.m.) under de närmaste åren. För att ha tid och
råd att utföra alla dessa nya analyser så måste vi
försöka minska användningen av äldre analyser
som har begränsat diagnostiskt värde. Det gäller
därför att vi kontinuerligt värderar användningen
av olika analyser och i samråd med beställarna
försöker ändra provtagningsmönstren.
Det
är
tidigare känt att det finns betydande
skillnader i användningen av laboratorieanalyser.
Bland annat visar tidigare undersökningar i Sve–
rige på stora skillnader vilka föreföll att bero på
lokala traditioner (2). Vi har nu tyckt att det är
intressant att se hur mycket sjukhus i de olika nor–
diska länderna skiljer sig åt. Vi har därför jämfört
analyskvoter från ett sjukhus i varje nordiskt land
(två på Island). Av praktiska skäl har vi valt sjuk–
hus där redaktörerna i KKN arbetar. Eftersom vi
bara studerar ett sjukhus i varje land och det är
18
stora skillnader inom varje land så kan man inte
dra några slutsatser om att resultaten är represen–
tativa för alla sjukhus i respektive land. Skillna–
den kan också bero på den verksamhet som
bedrivs vid respektive sjukhus, trots att vi har
jämfört 5 universitetssjukhus. Vi har gjort jämfö–
relsen i form av analyskvoter för att göra det lät–
tare att järnföra sjukhus av olika storlek. Analys–
kvoterna
är
baserade på analyser som i regel tas
tillsammans med varandra.
«Lever-prover/-paket/-status» används oftast
som ett begrepp som dock ej är särskilt väldefini–
erat och det finns stora variationer i vad som ingår
i leverstatus. I en studie av Broughton och Wor–
tbington (3) visade det sig att en beställning av
leverfunktionsprover resulterade i 17 olika test–
kombinationer vid 19 olika laboratorier.
I de flesta fall bör det räcka med att ta ALAT
som levercellskademarkör och ALP som gallska–
demarkör vid misstanke om leverskada. När vi ser
på leverkvoterna i tabell l så borde det vara en låg
ASAT/ALAT kvot då det i de flesta fall borde
vara tillräckligt att enbart
ta
ALAT vid misstanke
om leverskada. Vår uppfattning är att man kraftigt
borde kunna minska användningen av ASAT och
att strävan borde vara att få liknande kvoter som i
Danmark. Det
är
dock svårt att helt ta bort ASAT
analysen. En bidragande orsak
är
att ASAT ofta
ingår i läkemedelsprövningar då denna analys
ingår i kraven från FDA och motsvarande organi–
sationer.
Bilirubin används också flitigt vid misstanke
om leverskada. Noggrann klinisk undersökning
av patienterna skulle kunna minska antalet
beställda billrubin analyser. Bilirubin
är
ej en sär–
skilt bra leverskademarkör då det finns en stor
dygnsvariation och den albuminbundna fraktio–
nen har en långsam elimination. Vid högt bilim–
bin på grund av leverskada är i regel även ALAT
Klinisk Kjemi i Norden l , 2001
