högt vilket gör att man kommer att hitta dessa
patienter även om man bara tar ALAT.
Är
ALAT
högt kommer patienten att följas upp. Med denna
analyskombination kommer man dessutom att
hitta individer med normalt ALAT och högt bili–
rubin. Det rör sig ofta om patienter med Gilberts
syndrom. Syndromet är ej farligt för patienten och
man ger ej någon behandling. Det finns därför
inget kliniskt behov av att diagnosticera Gilberts
syndrom. Man bör därför undvika att använda sig
av analyskombinationer (bilirubin
+
ALAT) som
screening för leverskada. Det klassiska sättet att
provocera fram en Gilbert var att låta patienten
fasta. Det är inte ovanligt att patienter med mis–
stänkt leversjukdom är illamående och har ätit
dåligt vilket bör öka chansen för att hitta höga
bilirubinvärden p.g.a. Gilberts syndrom. För
behandlande läkare är det i regel svårt att säkert
säga att det rör sig om en patient med Gilberts
syndrom vilket medför att det höga bilirubinvär–
det medför omfattande och dyra utredningar i
onödan. Det är också en risk med att alltid ta bili–
rubin som del i leverpaket då det kan leda till att
man automatiskt kopplar ihop en bilirubinsteg–
ring med leverskada och därigenom kan detta tec–
ken på hemolys misstolkas.
LD borde också kunna minskas kraftigt i lever–
paketen såsom i Finland. Total LD är för ospeci–
fikt för att vara en bra levermarkör då det finns i
alla celler i kroppen. Det är också känsligt för
hemolys i samband med provtagning. Möjligen
skulle LD5 vara en bättre leverskademarkör men
metoden används mycket lite, LD5 har kort hal–
veringstid och är förhållandevis dyr att utföra.
Alkaliskt fosfatas är en bra gallskademarkör
och används också relativt lika ofta i samtliga län–
der. Island har en högre kvot men det beror främst
på att man använder mindre ALAT.
Det finns stora skillnader mellan länderna vad
gäller gamma-GT. Det beror sannolikt på om man
använder gamma-GT eller CDT för alkoholscree–
ning. Ett annat användningsområde är för att
bedöma om en alkaliskt fosfatas stegring beror på
gallstas eller på frisättning från något annat organ.
Det är här svårt att säga vad som är optimalt men
rimligen borde användningen av gamma-GT vara
lägre än alkaliskt fosfatas.
Reumatologmottagningen, Akademiska sjuk-
Klinisk Kjemi
i
Norden l , 2001
huset, Uppsala är ett exempel på besparingspoten–
tialen av att se över sina leverprover. Man har gått
över till att i stort sett bara ta ALAT som leverska–
demarkör Det har resulterat i mycket låga värden
för
de
leverrelaterade
kvoterna
såsom
ASAT/ALAT 0,2; Bilirubin/ALAT 0,02; gamma–
GT/ALAT 0,03; LD/ALAT 0,02; alkaliskt fosfa–
tas/ALAT 0,03. Om man jämför detta provtag–
ningsmönster med bilden för övriga medicinav–
delningar vid UAS så motsvarar det kostnaden för
drygt en sjukskötersketjänst. Även Reumatolog–
mottagningen i Karlskrona har ändrat sina beställ–
ningar och bland annat tagit bort bilirubin. Båda
mottagningarna uppger att de inte har noterat
några negativa effekter av dessa förändrade prov–
tagningsmönster.
Skillnaden i urea/kreatinin kvoter är betydande
mellan länderna. Urea och kreatinin ger i regel
samma information varför det för rutinverksam–
het i regel ej är nödvändigt att beställa båda ana–
lyserna samtidigt om patienten ej har dialysbehov.
Det borde därför vara möjligt att nöja sig med
kreatinin för icke "njurpatienter" i likhet med på
Island och i Finland.
Kalium och Kreatinin tas i regel tillsammans.
Det är lite anmärkningsvärt eftersom de mäter
olika saker och förändras olika snabbt. Vi ser att
man i Danmark, Norge och Island har kalium/kre–
atmin kvoter som är i stort sett 1,0. Det tyder på
att dessa analyser i regel är kopplade vid beställ–
ningen. Det borde vara rimligt att man hade en
hög kalium/kreatinin kvot när patienterna var
inneliggande och fick behandling som kan
påverka kaliumvärdet medan man har en låg
kalium/kreatinin kvot i primärvården om man
använder kreatinin som njurfunktionsmarkör.
Thyroidearubbningar är vanliga i befolkningen,
men de kan vara svåra att kliniskt misstänka och
diagnostisera. Här är trenden att man går mer mot
att beställa enstaka prover beroende på patientens
sjukdom istället för att beställa paket. Analys av
TSH är i de flesta fall tillräckligt vid misstanke
om hypothyreos. Man bör därför vara generös
med TSH analyser. Det finns ingen anledning att
för screening eller diagnostik att alltid kombinera
TSH med analys av fT3, T3, fT4 eller T4. Man
bör ta betydligt fler TSH än fT4 och vara mycket
sparsam med T3, fT3 och T4. T3 bör huvudsakli-
19
