läkare från Lettland, Daina Sinkevicha, som gäst
vid laboratoriet iKalmarunderen2-veckorsperiod.
Hon kunde då studera hur ett svenskt laboratorium
fungerade och samtidigt kunde hon fördjupa sina
kunskaper i plasmaproteiner.
I oktober i år var det åter dags för Inger ochmig
att packa ner endel elektroforesutrustning i ett par
lådor. Denna gången gick resan till Ryssland och
där närmare bestämt till S:t Petersburg.Nu var det
dags för en proteinkurs som riktade sig helt till
kliniska kemister. Genom våra tidigare erfarenhe–
ter hade vi lärt oss att kursen lämpligen borde
utsträckas något mer i tiden. Vi planerade nu fem
dagarmedomkring 7 timmar perdagdär teori och
praktik varvades. Antalet deltagare i kursen var
omkring tolv. Innehållet var väsentligen samma
som vid den tidigare kursen men eftersom vi hade
mer tid till förfogande kunde vi gåmer på djupet.
Samtidigt fick vi mer tid över för diskussion.
Det visade sig att i Ryssland var kunskaperna i
engelska inte så goda som i Lettland. Därför hade
vi hela tiden till vårt förfogande en tolk. Det var en
rysk kliniskkemist/immunologmedmycket goda
kunskarer i engelska.
Eftersom vi inte hade så mycket analysutrust–
ning till vårt förfogande dennagång (endel hadevi
tidigare lämnatefteross iLettland) blevemellertid
möjligheterna för enskilt laborerande för kursdel–
tagarnamindre vid denna kursen. Fler av de ingå–
endemomenten fick utföras som demonstration. I
den lokal där laborationernautfördes var tempera–
turen ca 14-15°(!), som väl var var det något
varmare i föreläsningssalen.
För att inte behöva släpa på för mycket bagage
tog vi inte med oss "onödig" utrustning eller rea–
gens till S:t Petersburg. Som bas för färg- och
avfärgningsvätska inhandlade vi den billigaste
kvaliteten av vodka och ättika i närmsta livsmed–
elsaffär. Åtminstone för detta ändamål fungerade
dessa inköp alldeles utmärkt.
I S:t Petersburg hade vi också möjlighet att
besökadet kliniskt kemiska laboratoriet vidKrigs–
Medicinska Akademin. Vid det laboratoriet finns
fortfarandeengammalTechniconutrustning ibruk.
Inne på laboratoriebänkarna kundeman dessutom
se en grupp speciellamedarbetare spankulera om–
kring. Det var katter somhjälpte till att hålla andra
mindre önskvärda inkräktare borta från lokalerna!
Återigen var det frapperande hur väl omhänder–
tagna vi blev. Vi hade möjlighet att besöka
128
Kirovteatern och njuta av dess fantastiska balett
(Nötknäpparen och Svansjön) sittande i tsarlogen.
Vi hade även möjlighet att besöka en konsert i
Smolny-klostretsenaståendevackraUppståndelse–
katedral. Också i S:t Petersburg fick vi vid vecko–
slutetmöjligheterförmer ingående sightseeingdär
vi bl abesökteEremitaget som ju delvis är inhyst i
Vinterpalatsetmeddessfantastiskakonstsamlingar.
Ännuen fantastisk stadmedenmångfaldav fantas–
tisktvackrabyggnadersommannugjordesittbästa
för att rusta upp.
Än en gång blev vi påminda om hur olika lev–
nadsförhållanden kan vara i våra grannländerjäm–
fört med hur vi har det i vårt land. Vi hade också
möjlighet att besöka barnsjukhus nr 3 med dessa
laboratorium och ett barnhem. Liksom tidigare
frapperades vi av den mänskliga värme och det
omhändertagandesomgavsävenomdetvarknappt
med det materiella.
Dessa resor i österled har givit migmycket. Jag
tyckeromatt undervisa,är intresseradavproteiner,
tycker om att träffa nya människor och se nya
miljöer. Men framför allt har den verkliga behåll–
ningen varit att man lärt sig att tänka sig för innan
man uttalar ett alltför starkt missnöje med den
situation som vi har här omkring sig. Våra labora–
torier med den utrustning vi har, saknar totalt
motstycke på andra sidanÖstersjön.
Det kommer med säkerhet att bli fler resor i
Österled och fler kurser bland annat i plasma–
proteiner framöver. Det skullevara fint omvi hade
möjlighet att, liksom vi gjorde i Lettland, lämna
kvar endel utrustning efter oss.Men tyvärr har jag
Proteinlektion
i
S:t Petersburg. l våraöstligagrannlän–
der är somframgår av bilden det stora flertalet labora–
torieläkare kvinnor.
Klinisk Kemi
i
Norden 4, /996
