bara får förlängas 6 månader utöver den 5-års
period, som beräknas som normen. Det är bara
särskilda skäl som sjukdom eller föräldraledig–
het, som kan motivera undantag från denna re–
gel. Hur denna regel kommer att påverka uni–
versitetssjukhusens ST-läkares möjligheter att
forska och försvara en akademisk avhandling är
tyvärr ännu ovisst.
Plan för specialisttjänstgöringen
Läkarförbundet har i sina riktlinjer för tillsätt–
ning av ST-tjänster rekommenderat, att det för
varje ST-läkare som anställs upprättas en
indivi–
duell plan för utbildningen
baserad på målbe–
skrivningen för specialiteten. Planen skall åt–
minstone innehålla uppgifter om tjänstgöring–
ens förläggning vad avser plats och beräknad
tidsperiod, uppskattad omfattning av teoretiska
utbildningsmoment, handledare samt former–
na för uppföljning av tjänstgöringen (exempel–
vis i form av regelbundet återkommande ut–
vecklings- och planeringssamtal).
Tjänstestruktur
Legitimerade läkare anställs under sT-tjänst–
göringen tills vidare på obestämd tid på sjuk–
hus, som inte är universitetssjukhus. Tanken är
att de skall beredas möjlighet att arbeta kvar in–
om samma landsting, även efter det att de har
uppnått specialistkompetens. Detta syftar till
att säkra läkarförsörjningen i hela landet och
att ge ST-läkarna samma anställningstrygghet
som andra yrkesgrupper.
Ett något annorlunda system kommer att gäl–
la för undervisningssjukhusen av hänsyn till
forskning och utbildning. På undervisnings–
sjukhusen/universitetssjukhusen kommer tids–
begränsade förordnanden att gälla även i fort–
sättningen för att åstadkomma en lagom om–
sättning av personer under specialist- och fors–
karutbildning och förebygga stagnation i forsk–
ning och undervisning.
Tidigare fördelades utbildningstjänster till
landstingen i form av block från central nivå.
Nu får landstingen själva rekrytera de läkare de
anser sig behöva.
10
Kurser
Staten kommer även i fortsättningen att ansvara
för kurser inom specialistutbildningen, så kalla–
de SK-kurser. Det är Socialstyrelsen, som skall
svara för övergripande planering och admi–
nistration av SK-kurserna, i enlighet med de
ekonomiska ramar som fastställs av regering
och riksdag. Kurserna kommer i praktiken att
genomföras som uppdragsutbildning vid de
medicinska fakulteterna. Vid varje medicinsk
fakultet har därför inrättats en vidareutbild–
ningsnämnd/SK-kurskommitte för handlägg–
ning av frågor rörande sK-kursverksamheten.
Staten har för närvarande för avsikt att mins–
ka kursutbudet med en tredjedel. Kurserna
kommer i fortsättningen inte att vara primärt
inriktade på kunskapsinhämtande eller stöd för
den egentliga specialistutbildningen. SK–
kurserna skall i hög grad vara stöd för hälso–
och sjukvårdspolitiskt förändringsarbete. sK–
kurserna skall således t ex förmedla kunskaper
och tekniker för aktivt förebyggande arbete,
etiska problem, hälso- och sjukvårdsadminis–
tration och hälsoekonomi med mera. Det är där–
för ett stort och växande behov av kurser där ST–
läkarna kan inhämta kemiska/biokemiska kun–
skaper, metodologisk och medicinsk förståelse
etc. Många specialister i klinisk kemi föreläser
regelbundet i grundutbildning eller vidareut–
bildning för yrkeskategorier inom laboratoriet,
som inte är läkare. Tiden har nu kommit, att vi
som kollegor måste ta ännu aktivare handledar–
och utbildaransvar och ge handledarrollen den
tid och status, som den förtjänar. Med detta
återuppväcker vi traditioner, som har funnits
helt sedan Hippokrates' tid, men som har slum–
rat de senaste dekaderna med deras övertro på
centralstyrda linje- och kurssystem.
Specialiteter som har ett fåtal läkare under
vidareutbildning skall undersöka möjligheterna
till andra utbildningsformer än de traditionella
veckolånga kurserna t ex genom undervisning i
smågrupper, seminarieserier, deltagande i
kongresser med mera. Man kommer speciellt att
eftersträva samarbete med grannländerna med
avseende på kurser och annan utbildning. Ef–
fektivt nordiskt samarbete förväntas spela en
Klinisk kemi
i
Norden 3. /992
