sjukhuskemisterna och deras utbildning
i Finland
ILKKA PENTTILÄ
1
prof., Avdelningen för klinisk kemi, Kuopio universitet
NILS-ERIK SARIS
2 ,
prof Institutionen för medicinsk kemi, Helsingfors universitet
I Finland verkar ett stort antal personer med
biokemisk eller kemisk akademisk grundutbild–
ning inom klinisk kemi - sjukhuskemisterna
- i motsats till de andra nordiska länderna, där
laboratorieläkarna kvantitativt är den domine–
rande gruppen. I Sverige finns i stället en yrkes–
kår, som saknas i Finland, laboratorieingenjö–
rerna, medan i Danmark de kliniska laboratori–
erna har ett betydande antal personer med
farmaceutisk grundutbildning. Internationellt
sett är det ju vanligt, att det inom klinisk kemi
verkar kliniska laboratoriespecialister med oli–
ka grundutbildning, men vanligen en fortbild–
ning, som strävar att ge den specialkunskap,
som behövs, samt ett certifikatsystem, som
kontrollerar, att de behövliga kunskaperna och
färdigheterna besitts. Sålunda har vi i Amerika
"Clinical Chemists" med kemisk grundutbild–
ning, i Storbritannien och Australien "Clinical
Biochemists" och i Frankrike "kliniska biolo–
ger". Vi ger här den historiska bakgrunden till
situationen i Finland samt för specialskolning–
en.
sjukhuskemisten som yrkesbenämning är ic–
ke helt lyckad, då personer med denna utbild–
ning verkar även inom privata laboratorier och
forskningsanstalter. Klinisk kemist har reserve–
rats för laboratorieläkare med specialitet inom
klinisk kemi, medan klinisk biokemist bäst
skulle beskriva sjukhuskemisternas yrkeskår,
där det övervägande flertalet är biokemister.
HISTORIK
Sedan biokemin blivit ett självständigt ämne
dröjde det ej länge förrän en klinisk-analytisk
Klinisk kemi
i
Norden 4, 1991
linje inrättades, först vid Helsingfors universitet
år 1957. I denna infördes föreläsningar i klinisk
biokemi och klinisk-kemiska laborationer i stu–
diernas slutskede. I kursfordringarna ingick
även praktik på sjukhuslaboratorium och helst
skulle specialarbetet (då ett sex månaders forsk–
ningsprojekt) och pro gradu avhandlingen gö–
ras inom klinisk biokemi. skillnaderna mellan
de olika biokemiska linjerna var dock rätt små.
En mer grundläggande planering av en examen
lämplig för en blivande sjukhuskemist gjordes i
början på 70-talet vid Kuopio universitet, som
ju profilerade sig som ett universitet för utbild–
ning av högre sjukvårdspersonal.
Av stor betydelse för den kommande utveck–
lingen blev en kommitte tillsatt av Social- och
Hälsovårdsministeriet under ordförandeskap
av
fil.
doktor Väinö Taipale med uppgift att
komma med förslag om den akademiska perso–
nalen på sjukvårdssektorns laboratorier och
. dess skolning. Enligt dess betänkande år 1955
skulle kemistbefattningarna i analogi med labo–
ratorieläkarna vara av tre slag, överkemister, ke–
mister och biträdande kemister. De senare skul–
le vara tidsbegränsade skolningstjänster, medan
överkemisttjänsten, för vilken behörigheten
omfattade docentkompetens, skulle verka som
handledare i skolningen. Kommitten föreslog
även, att innan detta skolningssystem hunnit få
eFfekt, ett antal sjukhuskemister skulle få ut–
bildning utomlands. Så skedde också och mel–
lan 1955 och 1965 fick många sjukhuskemister
skolning på sjukhuslaboratorier främst i En–
gland och i Skandinavien.
Kemistförbundet i Finland tillsatte år 1966 en
17
