examen och den postgraduala undervisningen
att motsvara behoven på fältet. Initiativet för
sjukhuskemistexamen kom från kemisternas
fackförbund, men dess målsättning var ej en di–
rekt intressebevakning, utan att höja kårens
fackkunskaper, som är grunden för kårens an–
seende och på sikt även för en positiv utveckling
av förtjänstnivån.
I arbetet att utveckla den kliniska kemin och
sjukhuslaboratoriernas verksamhet har sjuk–
huskemisterna och de kliniska kemisterna sam–
arbetat väl både i Föreningen för klinisk kemi i
Finland och på arbetsplatsen. I dag kan man se
en differentiering av laboratorieverksamheten
och den kliniska kemin, som lett till behovet av
en subspecialisering även av den kliniskt-ke–
miska specialiteten. Detta gäller också sjukhus–
kemisterna. Sålunda har under det senaste året
en subkompetens i analogi med den kliniska ke–
min införts och de första 25 sjukhuskemisterna
erhållit en subkompetens på områdena klinisk–
kemisk automation och ADB, hormon- och
proteinanalytik, läkemedelsanalytik och toxi–
kologi samt analytik vid metaboliska och ärftli–
ga sjukdomar. För detta bör dock sjukhuske–
mistkompetens redan ha erhållits. Såsom för
själva sjukhuskemistkompetensexamen har
modellen tagits från läkarnas specialisering–
och subspecialitetsbestämmelser, om än i blyg–
sammare skala. En annan, bekymmersam ut–
veckling, är tendensen att den kliniska kemin
huvudsakligen blir en analysfabrikteknologi.
Karrikerat tas ett en gång fastställt provsorti–
ment, fås insatta i en analyseringsautomat-en
svart låda- som ger resultaten färdigt uträkna–
de och relevansutvärderade på avdelningen. Det
analytiska kunnandet har satts på undantag,
och man har svårt att få reda på vad som satts i
framställarens färdiga reagenser, kalibrerings–
vätskor, kontrollprov, och som faktorer i datap–
rocessorn. En sådan utveckling sätter laborato–
riespecialisten på undantag och minskar områ–
dets attraktivitet både för den blivande kliniska
kemisten och sjukhuskemisten, trots att en ut–
veckling av arsenalen av specialundersökningar
fortfarande har ökats. Tyvärr hade senaste
nummer av Klinisk Kemi i Norden en artikel av
20
en arbetsgrupp från Läkarförbundets Underav–
delning för Klinisk Kemi, som väl inspirerats av
frustrationer över denna utveckling, och där
denna teknologi var det enda, där sjukhuske–
misterna kunde tänkas vara användbara. I värs–
ta fall kan artikeln medverka till att minska in–
tresset bland unga biokemister att ägna sitt liv åt
den kliniska kemin, samt väcka protester bland
verksamma sjukhuskemister och negativt på–
verka förtroendet mellan två grupper av labora–
toriespecialister med olika grundutbildnng men
med det gemensamma intresset - att arbeta för
utvecklandet av den kliniska kemin.
SAMMANDRAG
Utbildningsstystemet av sjukhuskemister har
vunnit erkänsla för insatsen att utbilda sjukhus–
kemister för sjukvårdens behov. De kompetenta
sjukhuskemisterna har inte haft några svårighe–
ter att finna arbetstjänster i Finland eller i andra
länder. Deras insats har gjort laboratoriearbetet
mångsidigare inom klinisk kemi liksom i andra
laboratorieområden. Många av dem har fort–
satt sina studier till filosofielicentiat-eller dok–
torsexamen vid universiteten. Till exempel har
alla finska överkemister disputerat för dok–
torsgraden och de flesta av dem undervisar som
docenter vid respektive universitet.
Den senaste tiden har sett införandet av en
specialisering inom sjukhuskemin. Sedan i fjol
har 25 sjukhuskemister erhållit subkompeten–
sen i följande fyra begränsade områden:
Klinisk-kemisk automation och laboratoriets
databehandling, hormon- och proteinanalytik,
läkemedelsanalytik och toxikologi, och analyti–
ken vid metabaHska och ärftliga sjukdomar.
REPERENSER
Saris, N.-E.: Utvecklingen av skolningen av sjukhus–
kemister. Kemisti/ Kemisten 1985;31/7:8-10 (mest på
finska).
skolningsbestämmelser och kompetenskrav för sjuk–
huskemister
(på
finska)
Kemisti/ Kemisten
1986;32/ 5:16-17.
Nya böcker för sjukhuskemistexamen (på finska) Ke–
misti/ Kemisten 1988;34/ 1:12.
Den kliniska kemin i Finland på 1990-talet. Klinisk
Kemi i Norden. 1991;312:7-14.
l.
Medlem av sjukhuskemisternas Kompetensnämnd
2. Ordförande av sjukhuskemisternas Kompetensnämnd
Klinisk kemi
i
Norden 4, /99/
