Klinisk Biokemi i Norden Nr 4, vol. 29, 2017 - page 22

22 | 
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2017
används antingen CDT-metoder som först separerar
de olika glykoformerna och sedan kvantifierar andelen
disialotransferrin baserat på toppareamätning (HPLC
och kapillärelektrofores), eller en antikroppsbaserad,
nefelometrisk metod (N Latex CDT) som mäter en
CDT-fraktion (asialo-, monosialo- och disialotrans-
ferrin) och totaltransferrin separat. Alla metoder
uttrycker resultatet i relation till serumprovets totala
transferrininnehåll (i procent), men de skiljer sig
delvis åt i vilka glykoformer som omfattas av CDT-
mätningen (analyten), och även vad gäller metodernas
referensintervall och gränsvärden. Detta har tydlig-
gjort behovet av en standardisering av CDT-analysen.
Standardisering av laboratorietester, syftande till
att mätresultat ska vara direkt jämförbara oavsett
var och hur mätningen utförs, är alltid viktigt, men
speciellt om testresultatet kan få medicinska eller
rättsliga konsekvenser. För CDT gäller det exempel-
vis när testet utnyttjas för beslut i anställnings- och
körkortsärenden. Därför startade IFCC (Internatio-
nal Federation of Clinical Chemistry and Laboratory
Medicine) en arbetsgrupp för internationell standar-
disering av CDT-analysen (WG-SCDT). I arbetsupp-
gifterna ingick att definiera och validera mätningen,
standardisera nomenklaturen, välja en referensmetod
och upprätta ett nätverk av referenslaboratorier, utar-
beta förfaranden för produktion av referensmaterial,
samt att etablera referensintervall och lämna rekom-
mendationer för den kliniska och rättsmedicinska
användningen av CDT (6).
Definition av analyten CDT
Transferrin förekommer normalt i flera olika gly-
koformer i serum varav andelen asialo- och disia-
lotransferrin är dosberoende relaterade till alko-
holöverkonsumtion (4, 7). Med dagens CDT-metoder
är asialotransferrin inte mätbart i serumprov från
lågkonsumenter av alkohol, utan först efter kro-
nisk överkonsumtion då andelen disialotransferrin
redan har ökat (4). Den diagnostiska känsligheten
hos asialotransferrin är därför lägre än för disia-
lotransferrin. Eftersom ett standardiseringsarbete
bör fokusera på klinisk relevans, och enkelhet, valde
WG-SCDT att inrikta CDT-standardiseringen på en
analyt, disialotransferrin i serum (dvs. disialylerat
monoglykantransferrin) (8). Disialotransferrin är
dessutom den glykoform som primärt mäts med
dagens CDT-metoder.
Det bestämdes vidare att CDT-resultatet ska
uttryckas som relativ delmängd av totaltransfer-
rin i enheten procent (%CDT), istället för absolut
koncentration. Detta har visats minska variationen
i mätvärden som beror på skillnader i serumprovets
totala transferrinkoncentration som uppträder vid
exempelvis anemi, graviditet, användning av orala
preventivmedel och karcinom (9).
Val och utvärdering av en referensmetod för
CDT-mätning
Drogtestning sker ofta i två steg med en inledande
preliminär, immunokemisk sållningsanalys (scre-
ening) följt av en bekräftande analys av positiva
resultat med selektiv masspektrometrisk (MS) meto-
dik. Emellertid saknas MS-metoder som möjliggör
kvantitativ mätning av alla olika glykoformer av
transferrin. Bland de metoder som används för CDT-
mätning erbjuder HPLC eller kapillärelektrofores
specifika fördelar, eftersom båda kan separera och
kvantifiera alla vanligt förekommande glykoformer.
Det visuella analysresultatet möjliggör dessutom
upptäckt av genetiska transferrinvarianter (10), för-
ändringar i glykosyleringen av transferrin orsakade
av svår leverpatologi (11), sällsynta medfödda glyko-
syleringssjukdomar (CDG-syndrom) (12), och andra
analytiska störningar.
Av dessa två metodiker ansågs HPLC med spek-
trofotometrisk detektion vara den bästa kandidaten
som referensmetod, eftersom mätningen baseras
på den relativt specifika absorbansen hos järnmät-
tat transferrin vid ~470 nm (13). Med kapillärelek-
trofores baseras CDT-mätningen istället på den
ospecifika absorbansen för peptidbindningen vid
200 nm, vilket gör metoden känsliga för interferens
av andra biomolekyler (t.ex. CRP, fria lätta kedjor
och intakta immunoglobuliner). HPLC-metodiken
erbjuder dessutom högre analytisk känslighet (lägre
detektionsgräns) (14).
En väldefinierad HPLC-metod för identifiering och
kvantifiering av glykoformer av transferrin i serum
baserat på toppareamätning med baslinjeintegrering
(% disialotransferrin av totaltransferrin) (3) valdes
som preliminär referensmetod för CDT (cRMP) (15).
I HPLC-cRMP förbehandlas serumprovet genom
järnmättnad och utfällning av lipoproteiner, varef-
ter glykoformerna separeras kromatografiskt på en
kommersiellt tillgänglig jonbytarkolonn och kvan-
tifieras vid 470 nm. I serumprover som behandlats
med anti-transferrinantikroppar sågs inga störande
1...,12,13,14,15,16,17,18,19,20,21 23,24,25,26,27,28,29,30,31,32,...52
Powered by FlippingBook