![]()
18
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
faktorer är orsak till att de normala formerna binder
kalcium, att de kan interagera med biologiska mem-
braner och att de är biologiskt aktiva. Motsvarande
dikumarol/warfarin inducerade former binder däre-
mot inte kalcium och är inaktiva. Vi, d.v.s. Wil-
lian Egan, Per Fernlund, Peter Roepstorff och jag,
beskrev fynden i en artikel som kommunicerades till
Proc. Natl. Acad. Sci USA av professor Sune Berg-
ström vid Karolinska Institutet (13). Något senare
beskrev vi fynden i mer detalj (14).
En fråga man kan ställa sig är hur vi, verksamma
vid ett kliniskt kemiskt laboratorium vid MAS,
kunde komma först med upptäckten av Gla. Vi
hade två konkurrenter, dels Staffan Magnusson och
medarbetare vid Universitetet i Århus, dels Gary
Nelsestuen, som nu hade flyttat från Madison till
University of Minnesota i St Paul. Båda hade rim-
ligen större resurser än vi och båda använde sig
liksom vi av masspektrometri. För mig ter det sig
uppenbart att det som avgjorde saken till vår för-
del var att vi använde oss av NMR. Och för att det
skulle gå var det nödvändigt att vi fick fram en liten
peptid (tetrapeptid) med två Gla från det normala
protrombinet, och det i de kvantiteter som krävdes
för NMR. Dessutom krävde tolkningen av spektra
att vi hade den syntetiska peptiden med Glu i stäl-
let för Gla i motsvarande mängder. William Egans
NMR kunskap och Per Fernlunds peptidsyntes och
kunnande i kombination med Peter Roepstorrfs
masspektrometri gjorde att vi kunde lösa problemet.
Två föredrag
Ett par veckor efter att vi skickat in vårt arbete för
publicering blev jag inbjuden till årets Boerhavekon-
ferens i Leiden i Nederländerna. Ämnet för året var
”Protrombin and Related Coagulation Factors”. Fler-
talet av den tidens experter på blodkoagulation var
på plats. För första gången träffade jag John Suttie.
Jag höll mitt första föredrag utanför Skandinavien
och det gick bra. Jag var inte särskilt nervös och har
egentligen aldrig varit det när jag hållit föredrag. Jag
berättade om hur det abnorma protrombinet hade
upptäckts av Ganrot och Niléhn och hur jag sedan
hade renat det och jämfört det med det normala,
vilket ledde till att vi fann den tidigare okända ami-
nosyran, Gla. Lyssnarna var uppenbart nyfikna och
engagerade och jag minns att vid kaffepausen efter
mitt föredrag så kom en holländsk kollega fram till
mig och frågade om jag insåg att jag hade hållit det
viktigaste föredraget i mitt liv. Det kunde jag inte gå
med på, men så här trettiofem år senare måste jag
motvilligt ge honom rätt.
Förutom John Suttie var Staffan Magnusson i
Leiden och lyssnade på mitt föredrag. Kvällen innan
kongressen åt vi alla middag tillsammans. Jag tog
John och Stafan avsides och berättat att vi hade hit-
tat en ny aminosyra, Gla, och visat att den utgjorde
den K-vitaminberoende strukturen i protrombin.
Gissa om de den kvällen ringde hem till sina medar-
betare och berättade om Gla. Jag berättade det för att
jag inte ville att de skulle bli överrumplade av mitt
föredrag, utan kritiskt kunna ta del av det. De hade
emellertid inga invändningar efter att ha hört mig
utan verkade helt övertygade. Nu var deras mas�-
Fig 8.
Det fylogenetiska trädet med vertebrater på den vän-
stra grenen och skaldjur och insekter på den högra. Species
där man funnit
-karboxylkarboxylering är markerade med
orange. Förutom hos vertebrater har enzymsystemet hittats
hos mollusker, hästskokrabba och Drosophila.
(Fortsat fra side 17)
