![]()
8
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsætter side 10)
Efter viss tvekan har jag åtagit
mig utmaningen att berätta hur
vi visade vad det är som gör att
warfarin (Waran
®
) hämmar blod-
koagulationen och minskar ris-
ken för att patienter ska få venös
trombos. Jag får ta risken att läsa-
ren betraktar det hela som ett
bidrag från en bortskämd ego-
centriker, som dessutom begåvats
med tur. I bästa fall kanske jag lyckas förmedla den
känsla av nyfikenhet och engagemang, ja rent av
glädje, som kan drabba den som ger sig i kast med
forskning.
Vägen till laboratoriet
På hösten 1960 började jag läsa medicin. Studierna
började med ett års anatomi, vilket bland annat inne-
bar att vi måste plöja igenom tre tjocka böcker på
tyska. Vi förväntades lära oss det latinska namnet på
varenda litet ben i skelettet, för att inte tala om en
massa annat som vi lyckligtvis glömde efter tentamen.
Så här i efterhand ter det sig förfärande, raka motsatsen
till den intellektuella stimulans som man bör kunna
förvänta sig av akademiska studier. Fast med vår skol-
bakgrund var det inga problem; vi hade ju tvingats att,
utantill och på året när, lära oss svenska kungars reger-
ingstider från femtonhundratalet och framåt. Dagens
studenter hade gjort revolution.
De följande studieåren var bättre och sakta började
det gå upp för oss vad det innebär att vara läkare. För
mig blev det klart efter två sommarvikariat, ett vid
kirurgiska kliniken i Växjö och ett vid medicinska kli-
niken i Kalmar. Jag trivdes men måste erkänna att jag
inte hade det tålamod, den personlighet som krävdes
för att passa som kliniker. Samtidigt som jag var vid
medicinska kliniken vikarierade även Jan-Olof Jepps-
son där. Han hade just disputerat på en avhandling
Hur vi kom på vad vitamin K gör med protrombin
Johan Stenflo
Institutionen för Laboratoriemedicin, Universitetssjukhuset MAS, Malmö
Johan.stenflo@med.lu.se
om transferrin, som jag läste med stort intresse. När
vi promenerade ner till Kalmarsund för att bada gled
samtalet ofta in på transferrin och dess järnbindande
egenskaper. Då såddes nog det frö, som gjorde mig
intresserad av proteiner. Jan-Olof skulle med tiden bli
överläkare och verksamhetschef vid Kliniskt Kemiska
Laboratoriet vid Universitetssjukhuset i Malmö (förr
kallat Malmö Allmänna Sjukhus, MAS).
När jag något senare gick kursen i gynekologi vid
MAS bestämde jag mig för att bli laboratorieläkare i
hopp om att få ägna mig åt forskning. Jag råddes att
vända mig till professor Carl-Bertil Laurell vid insti-
tutionen för klinisk kemi (Fig. 1, Faktaruta 1). Han
gav mig beskedet att jag, för att komma i fråga, måste
skaffa mig en basal utbildning i biokemi. Det var ett
bra beslut, som fick mig att tillbringa ett år vid Insti-
tutionen för Medicinsk Kemi i Lund. Jag lärde mig
mycket, inte minst av min kurskamrat Per Fernlund
som redan varit där ett par år. Men jag trivdes inte, då
jag tyckte mitt projekt var tråkigt. Dessutom hade jag
just träffat min blivande hustru, Barbro. Förälskelse
och ett tråkigt forskningsprojekt blev för mycket.
Jag slutade på laboratoriet och bestämde mig för att
snabbt slutföra de medicinska studierna.
Efter legitimationen erbjöd Laurell mig en under-
läkartjänst vid kliniskt kemiska laboratoriet, vilken
jag accepterade med glädje. Som nybliven far började
jag i januari 1969. Snart hade jag två vänner på labo-
ratoriet, båda hade disputerat och var intresserade
av proteiner. Först kom Jan-Olof Jeppsson och efter
ytterligare ungefär ett år Per Fernlund.
Det glöms ofta bort att man för att lyckas i forsk-
ning måste ha tur. Det gäller att få ett bra projekt och
att komma överens med handledaren. Slutligen måste
man få möjlighet att utvecklas på egen hand, att bli
självständig. Min handledare blev Per-Olof Ganrot,
som nyligen hade disputerat. Efter ett år flyttade han
