![]()
14
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
att klara av den utmaning som låg framför mig hade
jag, genom Carl-Bertil Laurells försorg, fått hjälp av
en nyutexaminerad och mycket duktig teknisk assis-
tent, Monica Jönsson.
Det normala protrombin, som fanns i plasman
från de dikumarolbehandlade oxarna, avlägsnade
vi genom fällning med bariumcitrat. Efter centrifu-
gering var det normala protrombinet i precipitatet
medan den abnorma, icke kalcium och barium-
bindande formen, var i supernatanten. Ungefär två
veckors arbete med traditionella metoder återstod
innan proteinet var rent. Det innebar fällning med
ammoniumsulfat följd av kromatografi på anjon-
bytare, hydroxylapatit och slutligen gelfiltrering.
Proceduren upprepades ett flertal gånger under ett
par års tid.
Föga överraskande kvarstod den immunokemiska
likheten mellan den normala och den warfarin
inducerade formen av protrombin efter reningen.
Även skillnaden i kalciumbindande förmåga var
oförändrad. Däremot var deras aminosyrasamman-
sättning efter sur hydrolys identisk, vilket vi kunde
visa med den aminosyraanalysator som Jan-Olof
Jeppsson just hade skaffat till laboratoriet. Även kol-
hydratsammansättningen verkade vara identisk och
alanin var N-terminal aminosyra i båda formerna.
Metoden för rening av det abnorma protrombinet
och resultaten av den preliminära strukturjämförel-
sen publicerade vi i Journal of Biological Chemistry
1972 (7,8).
Vad jag då inte visste var att på sidan efter våra
två artiklar kom en av professor John Suttie och
hans post doc, Dr. Gary Nelsestuen, vid Department
of Biochemistry i Madison, Wisconsin (där Link en
gång varit verksam). Artikeln beskrev i stort sett
samma sak som våra två, även om våra var något
mer innehållsrika (9). I artikeln refererade de till ett
preliminärt arbete, som jag hade publicerat i Acta
Chem Scand ett par år tidigare (10). Det var således
två laboratorier som fortsatte det arbete Link hade
startat för fyrtio år sedan.
För mig var det en stor sak att publicera i J. Biol.
Chem. Det var första gången det kom artiklar till
denna renommerade tidskrift från laboratoriet i
Malmö. Carl-Bertil översåg också med att projektet
låg ganska långt från traditionell klinisk kemi. Han
hade uppenbarligen beslutat sig för att låta mig hål-
las så länge det gick bra.
På våren 1973 disputerade jag på en avhandling
som beskrev reningen och karakteriseringen av den
dikumarol/warfarin inducerade formen av protrom-
bin. Dessutom hade jag visat att protrombin klyvs
av trombin varvid två fragment bildas: ett amino-
terminalt, kallat Fragment 1, som omfattar cirka
en tredjedel av molekylen (156 aminosyror) och ett
karboxyterminalt, Pretrombin 1. Jag kunde också
visa att skillnaden i kalciumbindning mellan de två
formerna var lokaliserad till Fragment 1 (11).
Vad är det för skillnad mellan normalt och diku-
marolinducerat protrombin?
Att skillnaden mellan den normala och den diku-
marolinducerade formen av protrombin fanns i
Fragment 1 var ett steg mot målet, men det svåraste
var kvar.
Vid den här tiden blev jag inbjuden av profes-
sor Staffan Magnusson att komma till universitetet
i Århus för att hålla föredrag. Staffan hade flyttat
till Århus från Karolinska Instituet i Stockholm
och hade länge forskat inom blodkogulationen.
Dessutom hade han varit ett par år i Cambridge i
England för att lära sig det senaste inom proteinke-
min, bland annat den så kallade Dansylmetoden för
proteinsekvenering. Tillsammans med sina med-
arbetare höll han på att bestämma protrombinets
aminosyrasekvens, ett projekt som de också full-
följde. I mitt föredrag berättad jag om hur vi renat
det abnorma, dikumarolinducerade protrombinet
och hur jag försökte klargöra vad det var för skillnad
i struktur mellan den normala och den abnorma
formen.
Det är knappast förvånande att Staffan också var
intresserad av att ta reda på vad vitamin K egent-
ligen gör med protrombinmolekylen. Medan min
approach var att jämföra strukturen hos normalt
och abnormt protrombin, var han inställd på att sek-
veneringen av det normala protrombinet förr eller
senare skulle ge honom svaret på frågan. Han var
intresserad av vad jag höll på med och erbjöd mig
samarbete. Jag tänkte efter i fem minuter varefter
jag avböjde. Jag insåg att jag skulle bli hantlangare
åt den mer kände och med större resurser utrustade
kollegan. Dessutom hade jag ett ess i rockärmen,
nämligen det abnorma protrombinet. Under tågre-
san genom Danmark mot Malmö funderade jag över
mitt beslut, men jag ångrade mig inte.
(Fortsat fra side 13)
(Fortsætter side 16)
