![]()
10
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsat fra side 8)
till Örebro där han blev chef för kliniskt kemiska
laboratoriet. Då hade jag redan lärt mig det viktigaste,
en del av honom och mycket av två något äldre kol-
leger som jag delade rum med: Bengt Johansson och
Göran Lindstedt. Bengt höll bland annat på med att
kristallisera laktoferrin och skulle senare bli över-
läkare vid klin kem lab i Lund, medan Göran blev
professor i klinisk kemi vid Sahlgrenska Sjukhuset i
Göteborg. Dessutom hade jag Jan-Olof Jeppsson och
Per Fernlund runt hörnet. Jag kände mig fri, men
hade ändå en mentor bakom ryggen – Carl-Bertil
Laurell. Jag kunde inte ha haft det bättre.
Jag trivdes utmärkt vid laboratoriet i Malmö. Med
undantag för ett par år som gästforskare i USA och
ett par månader i Japan blev jag kvar till jag pensio-
nerades. Vad mer är – jag har aldrig ångrat det. Jag
kanske ska tillägga att jag aldrig var frestad att flytta
till Lund. Det kändes som det var högre i tak vid
MAS, som dessutom var mindre akademiskt. Man
behövde inte ”putsa de akademiska epåletterna”,
vilket passade mig som har mina rötter på den små-
ländska landsbygden.
Miljön för forskning var bra vid MAS och den var
omvittnat god vid Laurells laboratorium. Chef för
medicinska kliniken var professor Jan Waldenström,
som samarbetade med Laurell. Vid denna tid var
Waldenström sannolikt den svenske medicinare som
var mest känd i USA. När jag pratade med kolleger
lärde jag mig att det också gjordes stora framsteg vid
andra avdelningar. Så t.ex. var professor Inga-Marie
Nilssons blodkoagulationsforskning ledande i Sve-
rige, tillsammans med den som bedrevs av makarna
Blombäck vid Karolinska Sjukhuset. Även på rönt-
genavdelningen var det spännande; professor Torsten
Almén hade just tagit fram ett röntgenkontrastmedel,
som skulle bli det mest använda i världen.
Warfarin – vad gör det?
Det blev min uppgift att försöka ta reda på varför
vitamin K antagonisten dikumarol (föregångre till
warfarin) hämmar blodets koagulation. Jag insåg
genast att det var ett både viktigt och intressant pro-
jekt; men hade jag de kunskaper som krävdes för att
klara av det? Låt oss först erinra oss bakgrunden.
Vitamin K (K för koagulation) upptäcktes av pro-
fessor Henrik Dam i Köpenhamn i mitten av tret-
tiotalet, en upptäckt som gav honom Nobelpriset i
fysiologi och medicin 1943. Det behöver väl knappast
Faktaruta 1
Hur var det då på kliniskt kemiska laboratoriet
vid universitetssjukhuset i Malmö i början av sjut-
tiotalet? Lokalerna bestod av två plan, ett nedre
för provtagning och rutinanalyser och ett övre för
forskning. Laurell hade gjort viktiga upptäckter.
Redan på fyrtiotalet, under sin tid i Lund, renade
han det järnbindande proteinet i blodplasma
och gav det namnet transferrin. Han låg också
bakom den så kallade raketelektroforesen och
den korsade immunelektroforesen (se Faktaruta
2). Laurell var en stark och karismatisk chef och
jag har enbart positiva minnen av honom. Han
var en omtänksam och god mentor för kolleger
och medarbetare vid laboratoriet. Andra var lite
försiktiga vid kontakterna med honom, då han
kunde upplevas som auktoritär. I själva verket var
han en mycket tillbakadragen, kanske rentav blyg,
person. Han tycket illa om att föreläsa och åkte till
kongresser endast om det var absolut nödvändigt.
Om han däremot tyckte att en doktorsavhand-
ling var dålig, så ansåg han att plikten krävde att
han extraopponerade vid disputationen. Innerst
inne tror jag han avskydde att göra det. När han
kom till en disputation sjönk stämningen bland
åhörarna, och inte minst respondenten frågade
sig nog varför detta skulle drabba just honom.
Enligt min uppfattning personifierade Laurell den
lutherska pliktmoralen – trots att han hade gått ur
statskyrkan första dagen det blev möjligt.
Fig 1.
Professor Carl-Bertil Laurell i laboratoriet. Det var
där han trivdes bäst, vilket man nog kan ana från bilden
som är tagen i slutet av 1960-talet.
