![]()
19
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
spektra lätta att tolka och de kunde snart skicka in
sina arbeten för publicering (15, 16).
En dryg månad senare fick jag en inbjudan att
hålla föredrag vid ett möte om proteolytiska enzymer
vid Cold Spring Harbor Laboratoriet på Long Island
söder om New York. Jag gav mig iväg på min första
resa till USA och ett möte med de ledande forskare,
som sysslade med proteolytiska enzymer och blod-
koagulation. Nybliven chef för Cold Spring Harbor
Laboratoriet var den tidens mest omsusade biomedi-
cinska forskare, James D. Watson; han sommed Fran-
cis Crick hittade den dubbla DNA spiralen.
Watson var med på föreläsningarna. Han satt
alltid längst till höger på andra eller tredje raden.
Samtidigt som han lyssnade på föredragen läste han
New York Times, som han höll uppslagen framför
sig. Jag fick veta att han brukade göra så; han ansåg
sig ha tillräcklig simultankapacitet för att göra båda
sakerna samtidigt. Omman hade påpekat för honom
att det kanske kunde distrahera föredragshållaren
eller auditoriet, så är jag säker på att han inte hade
tagit intryck av det. Watson har i decennier kommit
att personifiera den exceptionellt begåvade, fram-
gångsrike och tillika egocentriske forskaren. Han
tycktes mig precis så färgstark som han beskrivits.
Dessutom upptäckte jag snart att hans intellektuella
briljans var parad med en mekanisk fumlighet som
var närmast komisk. Han försökte då och då knyta
sina skosnören – det gick bara inte. Att mitt föredrag
gick bra utgår jag från, då jag en stund efteråt fick
ett kort av Watson där det stod ”You are cordially
invited for cocktails at five o´clock on Thursday, at
the home of Jim and Liz Watson”. Jag har inga speci-
ella minnen från detta mitt första cocktailparty. Inte
så konstigt då jag förmodar att jag försökte leva upp
till tidens etikett. Det gällde att, med en cocktail i
ena handen och en tallrik med snacks i den andra,
mingla och inte pratade mer än tre minuter med en
och samma person.
Med Gla på plats
Det fanns mycket kvar att utreda. Vi visste inte hur
karboxyleringen av glutaminsyraresterrna gick till
och inte hur vitamin K var inblandat. Inte heller
visste vi varför bara de tio till tolv N-terminala Glu
resterna karboxyleras; det finns ju massor av andra
Glu rester i dessa proteiner. Men det är en annan
historia.
För några år sedan gjordes den intressanta upp-
täckten att det karboxylerande enzymsystemet finns
hos
Drosophila melanogaster
. Vad det gör i banan-
flugan, som saknar både blodkoagulation och mine-
raliserad vävnad, är fortfarande oklart. Iakttagelsen
visar dock att detta mycket komplicerade enzym-
system fanns innan evolutionen hade delat upp
vertebraterna och krustacéerna från varandra (Fig
8). Vilken var den ursprungliga funktionen för
detta mycket komplicerade enzymsystem? Kanske
en utmaning för någon forskare ur nästa generation
med intresse för vitamin K?
Några personliga slutsatser
För att lyckas med forskning ska man helst vara ung
och envis. Sedan är det aldrig fel att ha lite tur. Om
man inte gjort sin upptäckt innan 35 eller senast 40
års ålder är det osannolikt att det blir någon. Den
intellektuella skärpan minskar med åren och dess-
utom förmågan att bli entusiasmerad. Man måste
också kunna vara totalt fokuserad på det egna pro-
jektet och inte ta några andra hänsyn, alltså gärna
egocentrisk och lite rebellisk. Äldre forskare traskar
på enligt sina sedan länge utlagda linjer. Det leder
sällan till nyskapande upptäckter. Med åldern får
man nöja sig med att försöka vara en god mentor för
unga forskare, vilket är nog så viktigt.
Jag behöver väl knappast tillägga att jag känner
en stor tacksamhet mot dem som stöttade mig i
min forskning som ledde fram till Gla. Jan-Olof
Jeppsson kom med nya metoder och ny kunskap till
laboratoriet. Och utan Per Fernlunds hjälp under
”upploppet” mot Gla hade det sannolikt gått allt
för långsamt att komma i ”mål”. På samma sätt var
William Egans NMR studier och Peter Roepstorrfs
masspektrometri en förutsättning för att det skulle
gå att visa att Gla är den K-vitaminberoende struk-
turen i protrombin. Monica Jönsson, min excellenta
tekniska assistent, var med från början till slut. Jag
kände också hela tiden att jag hade stöd från Carl-
Bertil Laurell. Och slutligen måste jag erkänna att
utan min hustru Barbro, en malmötjej, hade det nog
aldrig blivit någon forskning för mig – utan henne
hade jag sannolikt lämnat Malmö/Lund efter avkla-
rade studier.
Jag är pensionär sedan två år men gör ingen
hemlighet av att jag fortfarande tycker om att gå till
laboratoriet, trots att ingen kan bli upphetsad av den
forskning jag nu håller på med.
(Fortsætter side 20)
