![]()
11
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsætter side 12)
framhållas att vitamin K antagonisten warfarin fort-
farande hör till de mest använda läkemedlen. Men
varifrån kommer dikumarol/warfarin?
Dikumarol isolerades i slutet av trettiotalet vid
Institutionen för Biokemi vid University of Wisconsin
i Madison (beläget nordväst om Chicago), en institu-
tion som i decennier var ledande inom vitaminforsk-
ning. Den observation som ledde fram till upptäckten
av dikumarol gjordes av två veterinärer i norra Wis-
consin. De noterade att kor, som ätit möglig sötklö-
ver, kunde få livshotande blödningar. Det var ett stort
problem, då mjölk- och ostproduktion var mycket
viktigt i Wisconsin (Längst ner på bilskyltarna i Wis-
consin står det ”America's Dairyland”). Man vände
sig till biokemisterna i Madison och bad om hjälp,
ett naturligt beslut då jordbruket i Wisconsin var en
stor finansiär av institutionen. Vid den tiden var den
dessutom den största biokemiska institutionen i USA.
Professor Karl Paul Link, en av de ledande biokemis-
terna, tog sig an problemet (Fig. 2). Efter ett par år
hade han renat dikumarol från den mögliga klövern
och bestämt dess struktur. Strax efteråt syntetiserade
han warfarin. För att testa den biologiska aktiviteten
hos dikumarol/warfarin använde han en metod som
utvecklats av hematologen A.J. Quick i närbelägna
Milawaukee. Metoden var en föregångare till dagen
PK(INR) metod. Den som vill veta mer om upptäck-
ten av dikumarol kan läsa Links artikel i Circulation,
Journal of the American Heart Association (1)
I Sverige användes dikumarol första gången 1941
vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Projektet led-
des av professor Jörgen Lehmann, som några år
senare upptäckte PAS (paraaminosalicylsyra), det
första kemoterapeutikum som användes för behand-
ling av tuberkulos (Fig. 3). Lehmann kom från Uni-
versitetet i Århus till Lund för att slutligen slå sig ner
vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset där han blev
professor i klinisk kemi.
Lehmann var dikumarolet på spåren, oberoende
av Link. Han hade läst artiklarna om den mögliga
klövern och bestämde sig för att försökta rena den
aktiva substansen. Hö kördes in med häst och vagn
till hans laboratorium vid Sahlgrenska. Själv cyk-
lade Lehmann bakom vagnen. Han har berättat att
småpojkar ibland sprang efter vagnen och ropade att
”där kör dansken”. Höet fick mögla och sedan började
reningen. Tyvärr fick Lehmann för sent veta vad som
hände i USA. Links resultat publicerades i Journal
of Biological Chemistry, som under krigsåren kom
till Göteborg med ett halvårs försening (2). Link och
medarbetare var således först med att isolera och
strukturbestämma dikumarol. När det gällde behand-
ling av patienter med dikumarol var emellertid Leh-
mann först. Hans resultat publicerades i Läkartid-
ningen innan motsvarande data kom ut i USA (3,4).
Några år senare reste Lehmann till USA och besökte
Link i Madison. Med sig hade han PAS, som Link var
i stort behov av då han led av tuberkulos (PAS var inte
tillgängligt i USA). Det var sannolikt enda gången de
träffades. Både Link och Lehmann var lysande fors-
Fig 2.
Professor Karl P. Link vid skrivbordet. Bilden togs av
professor Jörgen Lehmann när han besökte Link 1949. Link
som hade tuberkulos fick PAS (som inte fanns i USA) av
Lehmann och blev frisk.
Fig 3.
Professor Jörgen Lehmann i laboratoriet.
