![]()
21
| 4 | 2003
Klinisk Biokemi i Norden
Upprepade diskrepanta HBA1c- och B-glukos-värden hos
en patient med leversjukdom
En fallbeskrivning
Anders Larsson¹, Kerstin Andersson² och Gunnar Ronquist¹
E-post: anders.larsson@clm.uas.lul.se
Klinisk kemi och farmakologi¹, Akademiska Sjukhuset och Vaksala HLM²,
Primärvården, Landstinget Uppsala Län, Uppsala.
Introduktion
Omkring 3-4 procent av befolkningen i Sverige har
diabetes mellitus (15% typ 1 och 85% typ 2), vilket
motsvarar cirka 300 000 personer (1,2,3,4). Omkring 20
procent av alla personer i landet som är över 80 år har
diabetes. Risken att insjukna i diabetes under livstiden
uppskattas till omkring 15 procent.
De två analyser som främst används för att följa
diabetesbehandlingen och övervaka sjukdomen är
blodglukos (B-glukos) och Hemoglobin A1c (HbA1c)
(1,2,5,6). Den långsiktiga glukoskontrollen utförs
bäst med HbA1c-analyser. HbA1c skall därför mätas
regelbundet både vid typ 1- och typ 2-diabetes vid de
återkommande kontrollerna, eller när glukoskontrollen
i övrigt skall bedömas.
Vi beskriver en patient med HbA1c nivåer på 4,5-5%
mätt med två olika HbA1c metoder. Dessa värden är
inom ordinarie referensintervallet och uppnås i regel
ej av diabetes-patienter. Under tidsperioden närmast
före dessa HbA1c värden låg blodsockernivåerna i
regel över 10 mmol/L mätt med hemglukosmätare. Det
förelåg alltså en klar diskrepans mellan resultaten från
dessa två analyser. En möjlig förklaring var att hem-
glukosmätaren visade felaktigt resultat, men även prov
analyserat med kalibrerat och kontrollerat glukosinstru-
ment på vårdcentralen visade höga värden. Sannolikt
är det istället HbA1c-värdena som är lägre än normalt,
då blodsockernivåerna överstiger 10 mmol/L.
HbA1c bildas icke-enzymatiskt genom en glykerings-
reaktion mellan glukos och hemoglobin. Detta är
således en organkemisk reaktion som är underställd
massverkans lag, vilket innebär att de ingående reak-
tanternas koncentration och reaktionstiden kommer
att påverka reaktionsprodukten, i detta fall HbA1c. En
normal livslängd in vivo för erytrocyter är 120 dagar.
Sjukdomstillstånd som förkortar erytrocytens livslängd
medför falskt låga HbA1c-nivåer. Man har bland annat
visat att patienter med levercirrhos, hemolytisk anemi
och stegrade retikulocytvärden har lägre HbA1c-nivåer
(7,8,9,10).
Fallbeskrivning
Fall:
76-årig kvinna med höga blodsocker under en längre
tid (minst 2-3 månader). Under perioden hade blod-
sockernivåerna i regel legat över 10 mmol/L, oftast
runt 10-13 mmol/L fastande och 12-19 mmol/l under
dagen med egen glukosmätare. Hon förväntades också
ha höga HbA1c-nivåer.
Patientnära HbA1c analys med DCA2000 (Bayer) gav
resultatet 5,0 %. Prov vidarebefordrades sedan till
Akademiska laboratoriet, Klinisk kemi och Farmakologi,
Akademiska sjukhuset, Uppsala som uppmätte HbA1c
till 4,8% (Varian II, BioRad). För att bekräfta resultatet
och utesluta en teoretisk provförväxling togs ett nytt
prov följande dag. Detta prov visade HbA1c på 4,5 %.
Patienten hade utöver sin diabetes även en inoperabel
levercancer och ett Hb på ca 100 g/L i anslutning till
provtagningstillfället.
Diskussion
HbA1c-analyser används i mycket stor omfattning
inom diabetesvården. Regelbundna bestämningar av
HbA1c är ett nödvändigt komplement till en fullgod
övervakning och vård av patienter med diabetes.
Lagom provtagningsintervall kan vara ungefär var
tredje månad. Det är idag en etablerad sanning att
patienter med ett lägre HbA1c-värde i ett långtidsper-
spektiv löper en mindre risk för senkomplikationer av
