inverkan av thyreoperoxidas, väteperoxid och
jodid, varvid specifika tyrosinrester omvandlas till
fr. a. dijodtyrosinderivat (normalt mindre mängd
monojodtyrosinderivat), vilka kopplas till varand–
ra genom bildning av proteinbundet tetrajod–
tyronin, T4 (och en mindre mängd bundet 3,5,3'–
trijodtyronin, T3). En större andel T3 bildas om
det föreligger intrathyreoidal jodbrist somvid bris–
tande jodidintag, ökad jodomsättning, ökade
jodförluster och behandlingmed thyreostatica.
Vid stimulering av follikelcellens TSH-recep–
tor (genomTSHeller antikropparmotTSH-recep–
torn) sker endocytos av thyreoglobulin följd av
proteolytisknedbrytning ledande till frisättning av
T4 och en normalt ringamängd T3.
Viktigt att notera är alltså att
• syntesen av jodinerat thyreoglobulin är dis–
tinkt skild från nedbrytningen
• thyreoglobulin är en makromolekylär intra–
och intercellulär upplagringsform för thyreoidea–
hormon, som degraderas före frisättningen av
thyreoideahormon.
Som nämnts bildas flera isoformer av thyreoglo–
bulin. Ytterligare heterogenitet av immunreaktivt
thyreoglobulin i follikelcellerna uppstår som följd
av närvaron av mellanstadier vid nedbrytningen
av thyreoglobulin i sambandmed frisättningen av
thyreoideahormon.
Jämfört med metabolismen i normala follikel–
celler kan förändringar i tumörceller av intresse i
detta sammanhang vara
• nedsatt upptag av jodidoch/eller nedsatt jodi–
neringav thyreoglobulin (dvs. nedsatt retention av
jodid i körteln). Detta kan leda till nedsatt diag–
nostisk sensitivitet av undersökning med hel–
kroppsscanning
• nedsatt kapacitet för syntes av thyreoglobu–
lin, ev. ledande till nedsatt diagnostisk sensitivitet
av thyreoglobulin i serum som tumörmarkör
•abnormaexocytos- ochendocytosmekanismer.
Thyreoglobulin från tumörer kan förete änmer
uttalad strukturell heterogenitet än normalt. Detta
kan vara en förklaring till att thyreoglobulin i se–
rum från cancerpatienterkan förete immunkemiska
skillnader jämfört med serum från patienter med
annan thyreoideasjukdom (6).
128
Läckage av thyreoglobulin och -fragment till
blodbanan
Läckage av thyreoglobulin och fragment av thy–
reoglobulin till extracellulärvätskan sker normalt
i ringa omfattning.
T
112
i blodbanan har uppmätts
till normalt 2,3 - 6 dygn. Eliminationen har an–
setts ske via levern.
Läckaget ökar från thyreoideakörteln
• vid ökad cellmassa
• vid ökad stimulering av TSH-receptorn
• vid nedsatt cellintegritet, ex. vid inflamma–
tion, efter organskada ink!. finnålsaspiration och
operativt trauma, vid tumörförekomst
Koncentrationen av thyreoglobulin iblodbanan
korrelerar således till graden av TSH-receptorsti–
mulering, och suppression av TSH-insöndringen
leder till påtaglig sänkning av koncentrationen.
Cirkulerande thyreoglobulin har ansetts uppvi–
sa immunologiska skillnaderjämförtmedvävnads–
bundet thyreoglobulin (7), vilket är enmöjlig för–
klaring till att skilda metoder för mätning av thy–
reoglobulin i serum ger skilda resultat även om
en och samma kalibratar används.
Läckage av thyreoperoxidas till blodbanan
Thyreoperoxidas har påvisats i serum från patien–
ter efter thyreoideakirurgi, efter behandling av
Graves ' sjukdommed [
131
l]jodid samt hos patien–
ter med thyreoideacancer. I en undersökning av
cancerpatienter fann man emellertid ingen korre–
lation mellan koncentrationerna av thyreoglobu–
lin och thyreoperoxidas, ej heller att mätning av
thyreoperoxidas hade något värde som indikator
på tumörmassa (8).
Antikropparmot thyreoglobulinoch -fragment
Thyreoglobulin kan liksom dess fragment induce–
ra antikropparmed vitt skilda specificiteter. Anti–
kropparna har beskrivits förekomma hos
• c:a 10% av normalbefolkningen
• 25% av patienter med thyreoideacancer (9).
Prevalenssiffrorna är emellertid i hög grad be-
roende på vilken metodik som används för mät–
ning. Det är också enklar könsskillnadmed högre
prevalens hos kvinnor. Detta är en av förklaring–
arna, men inte den enda, till att cancerfallen har
högre prevalens av antikroppar- thyreoideacancer
är nämligen c:a 3gånger vanligare hos kvinnor än
hos män.
Ä
ven antikroppar mot thyreoperoxidas
Klinisk Kemi
i
Norden 4. 1998
