sådana mikrobiologiska undersökningar som
närmast är av screeningkaraktär utförs av den
klinisk kemiska enheten.
Laboratorietekniker som grundar sig på im–
munologiska mekanismer används nu all–
mänt. Den teknik som används vid bestäm–
ningar bör emellertid inte styra forskningen
mot någon speciell specialitet, det centrala bör
vara den kliniska problematiken som finns i
bakgrunden. Därför hör t. ex. analysen av hor–
moner, mediciner och de flesta proteinmole–
kyler till den kliniska kemin, oberoende av om
man använder »klassiska» tekniker eller olika
bindningsmetoder av ligander. För det mesta
hör bestämningen av specifika antikroppar,
speciellt om de hänför sig till infektionsdiag–
nostiken, i första hand till den kliniska mikro–
biologin.
Å
andra sidan utförs och tolkas t. ex.
antikroppsanalyser som hör till de hematolo–
giska laboratorieundersökningarna oftast i
den kliniskt kemiska enheten. Undersökning–
ar som bedömer immunologisk status eller
förändringar i den görs oftast i enheten för
klinisk mikrobiologi.
Allmänt kan konstateras att specialläkaren i
klinisk kemi inte tolkar bakteriologiska eller
virologiska undersökningar, åtminstone inte
krävande sådana.
4.3.
Kliniskfysiologi
Gränsdragningen till den kliniska fysiologin
varierar också mycket mellan de olika sjuk–
husenheterna. Detta visar att de gränser som
dragits mellan klinisk kemi och klinisk fysio–
logi är konstgjorda. Klinisk fysiologi finns inte
som medicinsk specialitet utanför Norden
(inom Norden inte heller i Norge).
Gränsdragningen mellan klinisk kemi och
klinisk fysiologi görs inom sjukhusenheterna.
Utgångspunkten är då oftast att funktionsprov
av typen spirometri och EKG-registrering hör
till klinisk fysiologi.
4.4.
Patologi
Patologin och den kliniska kemin närmar sig
just nu starkt varandra. Båda dessa specialite–
ter strävar till att ta i användning molekylbio-
12
logiska tekniker och båda är intresserade av
t. ex. bestämningen av onkogener och deras
proteinprodukter. Patologerna skulle av allt
att döma vilja utveckla sina möjligheter att
göra bestämningar också ur blodprov och i
den kliniska kemin finns ett klart behov av att
undersöka vävnadsprover också med immun–
histokemiska metoder (t. ex. i onkogenunder–
sökningar och i bestämningen av olika recep–
torer). Båda är också intresserade av utveck–
lingen av apparatur och vill t. ex. ta i bruk
flödescytometrar.
Att utveckla samarbetet mellan patologin
och den kliniska kemin samt att utsudda grän–
ser mellan dem kommer att bli allt viktigare. I
detta nu undersöker specialläkarna i klinisk
kemi i de kliniska laboratorierna i allmänhet
benmärgsaspirationsprov och ger sitt utlåtan–
de.
Å
andra sidan hör den histologiska under–
sökningen av benmärgsbiopsin till de under–
sökningar som patologispecialisten oftast ut–
för. Dessa båda undersökningar måste dess–
utom kompletteras med flödescytometriska
undersökningar vilka kan göras antingen i de
klinisk kemiska laboratorierna eller de patolo–
giska. Specialläkaren med subspecialitet i he–
matologi, behöver alla dessa metoder för att få
fram den information som behövs vid diag–
nostiseringen och vården av hematologiska
patienter.
4.5.
Diagnostisk radiologi
Isotopundersökningar som görs in vivo vari–
erar från ort till ort eftersom isotopundersök–
ningar är en subspecialitet i både klinisk kemi,
klinisk fysiologi och diagnostisk radiologi. Det
är naturligtvis helt klart att alla isotopunder–
sökningar av typ in vitro som görs hör under
specialläkaren i klinisk kemi. Alltså hör till
hans verksamhet framställningen av radiofar–
maka (isotopmärkning med teknetium, ra–
diojod m. fl.), kvalitetskontroll av radiofar–
marka (TLC, HPLC och andra analysmeto–
der), isotopmärkning av blodceller (röda blod–
kroppar, granulocyter, trombocyter) samt he–
matologiska undersökningar som blodkrop–
parnas ålder samt järnkinetikbestämningar.
Klinisk kemi
i
Norden 2. 1991
