3.1.2. Verksamhetsuppgifternas utveckling
framtiden
Verksamhetsuppgifterna får specialläkaren i
klinisk kemi kommer under 1990-talet i fårsta
hand att påverkas av att innehållet i specialite–
ten fårändras samt av att sjukhuslaboratorier–
na troligen kommer att få fler läkare med and–
ra laboratoriespecialiteter.
På grund av utvecklingen inom specialite–
ten ökar kravet på den kunskapsmängd som
krävs av specialläkaren i klinisk kemi , vilket
medför ett stort vidareutbildningsbehov. Att
flytta analytiken närmare patienten medför
nya krav t. ex. på kvalitetskontrollen. Man
måste se till att bara tillräckligt utbildad per–
sonal, som laboratorieläkaren ansvarar för,
handhar laboratorieverksamheten.
Utvecklingen inom den kliniska kemin
kommer också att leda till att spektrum av
alternativa metoder blir bredare. Specialläka–
ren i klinisk kemi måste kritiskt kunna bedö–
ma analysresultaten, vilket fårutsätter i större
utsträckning kännedom om principer får ve–
tenskapligt arbete.
Utvecklingen borde gå mot större diagnos–
tiska enheter där det finns specialläkare med
flera olika laboratoriespecialiteter. Speciallä–
karna i klinisk kemi måste naturligtvis se till
att detta inte leder till att utvecklingen inom
specialiteten försummas .
Å
andra sidan måste
de också se till att de laboratorier som leds av
specialläkare i klinisk kemi även kan utveckla
andra laboratoriespecialiteter om de finns re–
presenterade.
Specialläkarna i klinisk kemi vid central–
sjukhusen kommer att få ett större ansvarsom–
råde då sjukvårdsdistrikten bildas.
4. ATT AVGRÄNSA DEN KLINISKA
KEMIN
4. 1.
Allmänt
De grundvetenskaper, som de kliniska labora–
toriespecialiteterna utgår ifrån, använder vid
problemlösning metoder som främst baserar
sig på den moderna biotekniken och molekyl-
Klinisk kemi
i
Norden 2. 1991
biologin. Det har i vårt land uppstått en dis–
kussion om de gränser som finns mellan och
också inom de olika specialiteterna och om
hur man skulle kunna göra dem mindre skar–
pa, och kanske t. o. m. sudda ut en del av dem.
Samma diskussion har också startat inom de
motsvarande kliniska laboratoriespecialiteter–
na.
Det är att vänta att dessa diskussioner leder
till konkreta åtgärder fram till år 2000 och att
en omorganisering av den kliniska laborato–
rievetenskapen då har börjat. Det återstår att
se om utvecklingen i vårt land kommer att
leda till att det bildas »diagnostiska centraler»
där största delen av hälso- och sjukvårdens
laboratorieverksamhet sker inom samma en–
het.
Utgående från ovannämnda är den viktigas–
te målsättningen under de följande åren att
laboratoriefunktionerna inte ytterligare splitt–
ras. Nuvarande praxis att utlokalisera labora–
torieverksamhet, som
t.
ex. att skapa skilda
laboratorieenheter får klinisk genetik, är gam–
malmodig och felaktig.
Följande granskning beskriver i fårsta hand
den rådande situationen. Det är mycket ty–
piskt att gränsdragningen till andra laborato–
riespecialiteter, som klinisk mikrobiologi, kli–
nisk fysiologi och diagnostisk radiologi samt
till vissa andra kliniska specialiteter växlar,
t. o. m. mellan sjukhusen vilket klart visar hur
konstgjorda de nuvarande gränsdragningarna
är. Det visar också att det inte behövs någon
noggrann gränsdragning utan att det viktigaste
är att utgående från de till buds stående resur–
serna få till stånd en laboratorieverksamhet
som erbjuder mångsidig och kvalitativt högt–
stående service åt sina klienter.
4.2.
Klinisk mikrobiologi
Gränsdragningen till den kliniska mikrobiolo–
gin kan väsentligt variera beroende på de loka–
la törhållandena och på vilken sakkunskap
som finns att tillgå. Den kliniskt kemiska en–
heten är ofta den enda dejourerande laborato–
rieenheten och måste då också förbehandla de
prov som hänfår sig till mikrobiologin. Också
11
