vänder radioaktiva märkningsämnen att fort–
sätta.
3. Nya mätbara ämnen som visar sig vara
viktiga kommer att hittas. Biologiska aktiva
peptider och proteiner kommer att vara såda–
na.
4. Den kemiska analysen kommer att flyt–
tas närmare patienten mot en »bed side» dia–
gnostik och prov som görs hemma blir vanli–
gare.
5. Artificiell intelligens blir viktig i labora–
torierna. Först närmast vid start och kalibre–
ring av instrument varvid den mänskliga ar–
betskraftens andel kommer att minska. Dato–
rerna kommer mer och mer att användas för
kvalitetskontroll och för tolkning av resultat.
På detta sätt får man mera korrekta och bättre
fokuserade referensvärden med beaktande av
olika demografiska faktorer. För att utveckla
dessa metoder behövs mycket fackkunskap av
specialläkarna inom den kliniska kemin.
6. Generellt sett strävar man till att hitta
teknologier som också ekonomiskt är optima–
la (costjustified technologies), men utan att ge
avkall på metodernas tillförlitlighet.
2.3.
Utvecklingens inverkan på laboratoriet,
på dess organisation och personal
2.3.1. Laboratoriet och dess organisation
Ur laboratoriets synvinkel är kraven i princip
de samma som förut. Undersökningarnas ex–
akthet (accuracy) framhävs allt mer, detta för–
utsätts bl. a. i det allmänna kravet på förenhet–
ligande av resultatnivån och i den ökande ana–
lytiken av bedömningar som gäller hälsotill–
ständ och befolkningsundersökningar. I labo–
ratoriet måste man mer och mer fåsta upp–
märksamheten på kostnadsaspekterna. T. ex. i
USA väntar man sig att laboratorieanalyserna
kan utföras av personal med mindre utbild–
ning än den nuvarande. Denna utvecklings–
trend lämpar sig knappast för våra förhållan–
den.
Laboratorieorganisationen måste föränd–
ras. Mänga både interna och externa gränser
kommer att försvinna eftersom gränserna
Klinisk kemi i Norden 2. 1991
l*-918362
mellan de vetenskapsomräden de stöder sig på
försvinner och teknologierna är gemensam–
ma.
2.3.2. Specialläkaren i klinisk kemi och den
övriga laboratoriepersonalen
Den utveckling som pågår förstärker speciallä–
karens i klinisk kemi betydelse. Detta måste
beaktas om olika laboratorier börjar samman–
släs till enhetliga diagnostikcentraler. Vi mås–
te också vara färdiga att vid behov ta med
t. ex. den medicinska bildframställningen
(medical imaging) i samma enhet. Den ut–
veckling som teknologierna medför förenar
oss allt mer med radiologin, t. ex. i in vivo–
isotopdiagnostiken, en del NMR tillämpning–
ar och i mätningen av benmassans täthet.
Specialläkarnas antal inom värt specialom–
råde borde utökas åtminstone i den utsträck–
ning som vi i denna utredning framför. Ett
starkt argument då man motiverar utökningen
är behovet av samarbete med de vårdande
läkarna. Det centrala är en förnuftig använd–
ning av laboratorieundersökningarna och vår
yrkeskär skall utbildas till bra specialister i
detta.
Utvecklingen av apparatur och industriella,
fårdiga reagenser har lett till att behovet av
biokemiskt utbildad personal har minskat i
sjukhuslaboratorierna. Vi har i sjukhuslabora–
torierna för närvarande exceptionellt mänga
akademiskt utbildade med biokemisk grund–
utbildning.
I framtiden behövs det alltså i de kliniska
laboratorierna fler läkare och fårre med rent
biokemisk utbildning än vi har för tillfället.
Behovet av ADB- och tekniskt utbildad perso–
nal kommer däremot troligen att öka. De läka–
re som är ansvariga för laboratoriernas ut–
veckling måste beakta detta när de planerar
personalstrukturen i sina laboratorier. När
tekniken ersätter det mänskliga kunnandet
måste den friställda resursen styras till verk–
samheter där den behövs.
Man skall inte sträva till att ersätta labora–
torieskötare med mindre skolad personal som
man gjort på vissa håll utomlands. Innehållet i
9
