laboratorieskötarnas utbildning bör emeller–
tid utvecklas så att det bättre motsvarar ar–
betslivets och den kliniska kemins behov.
2.3.
Specialitetens namn
Det råder många missfårhållanden, också in–
ternationellt ifråga om benämningen klinisk
kemi. I Finland har man i mer än l
O
år upp–
märksammat detta. Mycket ofta betonar re–
presentanter får den kliniska kemin t. ex.
inom International Federation of Clinical
Chemistry (IFCC) att vårt verksamhetsområ–
de är »clinical laboratory sciences» och att vi
själva är ))clinical laboratory scientists)). De
inom vårt område som har kemisk eller bio–
kemisk bakgrund vill emellertid att ordet
))kemi)) skall finnas kvar i yrkesbeteckningen.
Också i Finland borde man sträva till att änd–
ra på namnet för specialiteten i klinisk kemi.
Det skulle vara helt naturligt med en ändring
om det internationellt sker en förändring
beteckningen. Ämnet är under livlig debatt.
3. BEFATTNINGSBESKRIVNINGEN
FÖR SPECIALLÄKAREN
I KLINISK KEMI
3.1.
Specialläkarens uppgifter
3.1.1. Specialläkarens uppgifter i detta nu
Specialläkarens i klinisk kemi uppgifter vari–
erar mycket. Någon representant för en sub–
specialitet kan i ett stort laboratorium koncen–
trera sig nästan helt på frågor inom sin egen
specialitet, medan å andra sidan en speciallä–
kare i klinisk kemi kan ha ansvar får, förutom
sina egna uppgifter, mycket omfattande admi–
nistrativa uppgifter och för sådant som gäller
många andra specialområden.
Ungefår hälften av centralsjukhusens labo–
ratorieöverläkartjänster är odelade men, efter–
som andelen kliniskt kemiska undersökningar
är så stor i de allmänna sjukhusens laborato–
rieverksamhet är den som innehar tjänsten
oftast en specialläkare i klinisk kemi. Alltså
fungerar specialläkarna i klinisk kemi ofta
som ledare får sjukhusets hela laboratorie-
lO
verksamhet. Förutom kunskaper i klinisk
kemi fordras det då av laboratorieläkaren ad–
ministrativ kunskap och god kännedom och
praktisk erfarenhet också från andra områden
inom laboratorieverksamheten, speciellt från
klinisk fysiologi och klinisk mikrobiologi.
Nedan följer en lista på uppgifter en special–
läkare i klinisk kemi bör behärska:
l. Leda den analytiska verksamheten och
vid behov delta i de undersökningar inom
klinisk kemi som hälsovården behöver.
2. Konsultationsverksamhet vid kliniskt ke–
miska undersökningar, samt tolkningen
av dessa.
3. Val av analytiska principer och tekniska
hjälpmedel samt övervakningen av dessa.
4. Att hålla analysurvalet på en nivå som
motsvarar den medicinska utvecklingen.
5. Kvalitetskontrollen av analysresultaten,
vilket omfattar bestämningen av kvali–
tetsfordringarna för analysresultaten och
laboratoriets interna och externa kvali–
tetskontroll.
6. Tolkning av analysresultat och bestäm–
ning av deras kliniska betydelse.
7. Regional laboratorieverksamhet (organi–
sering, ledning av utveckling, samarbete
med andra laboratorier, konsultations–
verksamhet samt planering av utbild–
ning och förverkligande av den).
8. Vetenskaplig forskning (grundforskning
och tillämpad forskning).
9. Utbildning (laboratoriets interna: läkare,
kemister och övrig personal samt labora–
toriets externa, som speciellt riktar sig till
klinikerna).
10. Att beakta ekonomiska aspekter vid pla–
neringen och förverkligandet av laborato–
rieverksamheten.
11. Att använda ADB i den utsträckning
verksamheten kräver.
12. Att tillämpa statistik inom den kliniska
kemin.
13. Kunskap om lagar och förordningar samt
bestämmelser som myndigheterna gett
angående laboratorieverksamhet.
Klinisk kemi
i
Norden 2, 1991
