24 |
Klinisk Biokemi i Norden · 3 2013
En ny och enkel metod för att ta reda på om
blodkoagulationen är aktiverad
Karin Strandberg och Johan Stenflo
Institutionen för Laboratoriemedicin Malmö, Lunds Universitet.
För att kunna ta ställning till vilka patienter som löper risk att drabbas av venös trombos behövs metoder
för att bestämma graden av aktivering av blodkoagulation och fibrinolys. Den metod som hittills varit
mest använd för ändamålet är D-dimer. Ett problem med D-dimererna är att de inte är kemiskt defi-
nierade; de utgör en heterogen grupp av nedbrytningsprodukter av fibrin. Olika kommersiella metoder
mäter olika saker, vilket i sin tur gör det svårt att jämföra resultat från olika laboratorier eftersom ingen
gemensam standardpreparation finns att tillgå.
FörutomD-dimerer har man använt flera andra meto-
der i kliniska studier för att mäta graden av aktivering
av blodkoagulationen. Ett exempel är fibrinopepti-
der, som emellertid inte fungerar bra då de har en
hög renal clearance. Två andra metoder bestämmer
koncentrationen av komplex mellan ett serinproteas
och en serinproteashämmare (serpin), t.ex. mellan
trombin och antitrombin (1). När ett serinproteas
klyver en peptidbindning i ett protein bildas en ester
mellan karboxylgruppen hos den aminosyra som blir
C-terminal i den nya N-terminala peptiden och –OH
gruppen i proteasets aktiva site. Normalt klyvs estern
snabbt och substratet, en peptid eller ett protein, är klu-
vet. Men när klyvningen äger rum i ett serpin slungas
det till serpinet bundna proteaset blixtsnabbt ner till
serpinets motsatta pol varvid det denatureras och
blir inaktivt. Bindningen mellan proteaset och häm-
maren förblir således okluven (Fig. 1). Men för varje
komplex som bildas mellan trombin och antitrombin
tycks mer än ett tusental antitrombinmolekyler klyvas
och bli loopinsatta utan att något komplex bildas. Av
kluvet antitrombin är ungefär en promille i komplex
med enzymet medan resten är fritt, vilket gör det
omöjligt att mäta komplexets koncentration med en
monoklonal katcherantikropp mot antitrombin (2).
Tyvärr går det inte heller med en katcherantikropp
mot trombin då man aldrig lyckats få fram högaffina
antikroppar mot trombin, vilka om det gått sannolikt
ändå skulle vara oanvändbara på grund av korsreak-
tion med protrombin.
Ett principiellt annorlunda sätt att gå tillväga för att
mäta graden av aktivering av blodkoagulationen är att
bestämma den trombingenererande potentialen i blo-
det/plasman (3). Metoderna bygger på att man
in vitro
mäter förmågan att generera trombin i ett plasmaprov
som respons på ett särskilt stimulus. Tidigare utför-
des manuella mätningar av det trombin, som bildats
genom att det fick klyva ett fluorescerande substrat
i en mikrotiterplatta med efterföljande avläsning av
fluorescensen. Nu finns det helautomatiserade system,
vilket gör metoden användbar även som ett akut test
i klinisk rutin.
Karin Strandberg (i hatt, t v) och Johan Stenflo (i hatt, t h) i
samband med den förras disputation 2001.
