39
| 1 | 2012
Klinisk Biokemi i Norden
samtidigt som begreppet inte längre bara inkluderar
defekter i N-glykosylering av proteiner utan även
O-glykosylering, lipid-glykosylering och GPI-ankar-
glykosylering samt andra defekter som påverkar gly-
kosyleringen generellt (
1
).
Vid N-glykosylering binder glykanen via aspargin
och vid O-glykosylering binds glykanen in via serin
eller treonin. För närvarande finns det 45 beskrivna
CDG-subtyper att jämföras med tolv stycken för sju
år sedan (2). Antalet gener som i teorin skulle kunna
orsaka CDG är dock klart över hundra, varför en
lavinartad ökning av antalet kända CDG-subtyper är
att vänta inom de närmaste åren.
Den hittills vanligaste CDG-subtypen är PMM2-
CDG (fd CDG-Ia) som beror på mutationer i genen
för fosfomannomutas (PMM2). Dess prevalens är upp-
skattad till 1:20000 födda, men precis som för andra
CDG-typer är mörkertalet troligen stort (3,4). Fram
tills för ett par år sedan var antalet kända CDG patien-
ter mycket lågt, men med de nya analysmetoderna och
ökad kunskap på klinikerna ökar nu antalet markant.
Mayo-kliniken får numera in ca 300-400 prover i
veckan från hela USA med CDG som frågeställning.
Trots att informationen ut till klinikerna fortfarande
haltar ser doktor Kimiyo Raymond, CDG-ansvarig
på Mayokliniken, en stadig ökning av efterfrågan
allteftersom klinikerna blir varse om både diagnosen
och analysen. Bara på de två senaste åren ser det ut
som om antalet kända CDG-fall i USA med defekter i
N-glykosyleringen har fördubblats, detta mycket tack
vare Kimiyos arbete. För kliniker är oftast CDG en
svårställd diagnos eftersom symptomen för de olika
CDG-typerna varierar och spänner över ett brett
område (5). Det är sålunda viktigt, både ur ett kliniskt
perspektiv och ett forskningsperspektiv, att utveckla
och implementera analyser av glykokonjugat.
Transferrin som reporter
Transferrin är för klinisk kemi ett välbekant järnbin-
dande serumprotein, med en normalvikt av 79,6 kDa.
Transferrin är oftast N-glykosylerat endast på två posi-
tioner och har därför visat sig vara en lämplig markör
för defekter i N-glykosyleringen. Ett flertal isoformer
kan detekteras i normalt blod där isoformen med
två kompletta biantennära N-glykaner är den i klar
majoritet (figur 1).
Vid högt långvarigt alkoholintag störs glykosyle-
ringen av många serumproteiner däribland transfe-
rrin (6). Isoformerna av transferrin som saknar en
eller båda N-glykanerna ökar något relativt de andra.
Detta utnyttjas i CDT-analys (carbohydrate deficient
transferrin) vid misstanke om alkoholism där man
mäter ration mellan isoformer. I figur 2 visas ett nega-
tivt prov och ett positivt prov för CDT analyserat på
LCMS. Notera hur monoglykosylerat transferrin ökar
i relation till diglykosylerat.
Vad skiljer då ett positivt CDT-prov från prover från
Artikelförfattaren framför byggnaden där de utförde CDG-
analysen.
Docent Erik Eklund och doktor Kimiyo Raymond.
(
Fortsætter side 40)
