![]()
25
| 4 | 2004
Klinisk Biokemi i Norden
3
Kvalitetsutvecklingsprojekt i baltländerna och NV Ryssland
Anders Kallner
Karolinska universitetssjukhuset e-post: anders.kallner@kirugi.ki.se
Redan när Berlinmuren föll och
Sovjetimperiet skakade i sina
grundvalar och småningom stör-
tade samman i ett moln av damm
och krossade förväntningar hade
vi försiktigt inlett ett samarbete
med i första hand Estland. Målet
var till en början endast att lära
känna förhållanden, människor
och kollegor där. Detta var 1989 och det var svårt
att ens få visum. Vanligen kunde jag åka båt till
Tallinn och få dagsvisum dvs. man lämnade sitt
pass och fick ett sovjetiskt i utbyte, fartyget låg kvar
i hamnen under natten och alla var tvungna att
återvända till fartyget. Vid inpasseringen fick man
tillbaka sitt eget pass. Förhållandena iland var kao-
tiska och nöden stor på alla områden. Våra resurser
var mycket begränsade och med samma filosofi som
den Åke givit uttryck för nedan försökte vi endast i
undantagsfall bidra med konkreta insatser. Vi kom
emellertid fram till att det vore angeläget att ordna
en kongress i Baltikum bl a för att öka kontakty-
torna med den omvärld som då började skymta
fram över horisonten. Vi lyckades finna intresserade
kollegor i Lettland och Litauen och i en serie av
möten i Tallinn och Tartu planerades en kongress
till hösten 1991 i Tartu. Direkt efter frigörelsen var
den baltiska identiteten eftersträvad för att markera
mot Ryssland, något som i efterförloppet visat sig
vara en något konstlad sammanhållning. Länderna
och deras befolkning har i själva verket mycket
litet gemensamt, varken etniskt, språk, kultur eller
historia.
Bara några veckor innan kongressen skulle hållas
utbröt den välkända revolutionen i Sovjetunionen
i vilken man försökte störta Gorbatjov och vi före-
drog i det osäkra läget att skjuta kongressen till
februari 1992 och förlägga den till Tartu, Estlands
då enda stad med ett universitet. Universitetet grun-
dades av Gustav II Adolf 1632 och har som vänort
bl a Uppsala Universitet som donerat en staty av
G II A.
Till kongressen kom ett drygt hundratal delta-
gare från alla länderna och en stark delegation från
Sverige. Kongressen var en stor framgång och för-
arbetet liksom kongressen och mångas deltagande
finansierades i huvudsak genom Stiftelsen Clinical
Chemistry Lookout.
Under kongressen skapades också en samarbets-
grupp, Baltic Association for Laboratory Medicin,
BALM med uppgift att samordna gemensamma
strävanden i de tre länderna och anordna kongres-
ser vart annat år i ett rullande schema. Samarbetet
har inte blivit vad jag hoppades på, huvudsakligen
beroende på att vi inte klarat att skapa en vet-
tig ekonomi. Bakgrunden till detta är att inget av
länderna tillåter att en internationell verksamhet
registreras eller öppnar ett konto i landet med
mindre än att verksamhetens ledning består av
minst 51 % ’egna’. Eftersom det är tre länder som
vill vara lika representerade har det visat sig vara
en omöjlig uppgift. Förhoppningen är att denna
diskriminerande lagstiftning skall ändras i samband
med inträdandet i EU. Kongresserna har emellertid
ordnats planenligt:
1. Tartu (Estland) 1992
2. Vilnius (Litauen) 1994
3. Jurmala/Riga (Lettland) 1996
4. Tartu (Estland) 1998
5. Vilnius (Litauen) 2000
6. Riga (Lettland) 2002
7. Pärnu (Estland) 2004.
Det har varit glädjande att se hur kongresserna
utvecklats från ett fullständigt hemsnickrat program
med stencilerade dokument och abstrakthandlingar,
en blygsam utställning och kaffepauser baserade på
medfört kaffe, te och kakor till glättade program,
omfattande utställningar och en trygg ekonomi
med flera hundra deltagare. De första vetenskapliga
programmen var ’sökande’ men nu är både plenar-
föredrag och övriga aktiviteter på en internationellt
konkurrenskraftig nivå. Vanligen har ett hundratal
