![]()
29
| 4 | 2004
Klinisk Biokemi i Norden
behandlingsmetoder, med undantag för språk-
kunskaper. De flesta ryska läkare talar endast
ryska och kunskaperna i engelska är mycket bris-
tfälliga. Läkarna är därmed i praktiken avstängda
från utländsk litteratur och konferenser. Sjukhusen
har vanligen inte pengar för prenumereration på
utländska tidskrifter och resor till utländska konfe-
renser. Dessa är för de flesta endast en dröm.
Samtidigt skall dock påpekas, att specialistläkare
regelbundet går på kurser för att få behålla special-
iteten, och detta medför att kunskaperna hålles på
en godtagbar nivå.
En tendens de senaste åren är att man har har
medel att investera i apparatur. Bland annat på
kliniskt-kemiska laboratorier kommer automatiska
instrument för rutinanalyser. Alla är importerade
från väst, inklusive Japan. Jag har även sett ett
ryskt-tillverkat halvautomatiskt instrument, men
detta byggde på gammal teknologi.
Beslut om inköp sker vanligen inom sjukhuslednin-
gen eller högre upp i hierarkin. Laboratoriet har i
allmänhet ingen insyn i val av instrument.
I S:t Petersburg finns två stora företag för tillverk-
ning och försäljning av reagens till klinisk kemi.
Dessa företag använder referensmaterial från väst.
De ryska reagensen är naturligtvis billigare än de
utländska (löneläget), och sjukhusen kan därmed
lättare finansiera sådana inköp.
Jag har besökt några fängelser, och dessa har för oss
en mycket låg standard. I varje rum (cell ?) vistades
35-40 personer. Det fanns ej egna britsar till alla,
utan i några fall sov några personer i hängmattor.
Tuberkulos-patienter vårdas skilda från andra fån-
gar och tuberkulosen är ofta av resistent typ.
Ibland ges amnesti till intagna. Dessa är ofta
hänvisade till ”kommunala” bostäder. Därmed kan
en resistent tuberkulos spridas till flera personer
(inklusive barn).
I S:t Petersburg finns ett stort mentalsjukhus med
cirka 2 000 vårdplatser. För svenska läkare kan
vara intressant, att man har två vårdavdelningar för
patienter med krigspsykoser.
De stora är
• allmänna sjukvården med universitetssjukhus,
länssjukhus och kommunala sjukhus
• militärsjukvården med egna sjukhus
• järnvägs-sjukhus, avsedda för enbart järnvägs-
anställda.
• fängelsernas sjukvård. Ett fängelse i centrala S:t
Petersburg är närmast att betrakta som ett sjuk-
hus.
• mentalsjukhus.
• privata sjukhus.
I en stad av Karlstads storlek kan det finnas ett
kommunalt sjukhus, ett militärsjukhus och ett sjuk-
hus för järnvägspersonal. Denna organisation är
dyrbar, framförallt nu när investeringskostnaderna
i fastig och apparatur är så stora.
Varje sjukhus har jour för sina kliniker.
Förutom den slutna sjukvården finns polikliniker.
Dessa kan vara stora med 30-60 läkare.
Väntetiderna till läkare är korta. Däremot är
kontakterna mellan sluten och öppen vård inte så
utbyggda som hos oss.
Det är vanligt i storstäderna, att jourhavande läkare
kommer hem till patienterna vid mer eller mindre
akuta tillstånd. Patienter med feber, får besök i
hemmet av läkare. Personalen kallar systemet, att
man arbetar på ambulansen.
I princip är sjukvården fri. I princip, därför att
det kommer ofta extra kostnader. Så kostade till
exempel en MR-undersökning i ett aktuellt fall 100
USD. (Vilket för en normalinkomsttagare är en stor
kostnad).
Vid allvarliga sjukdomstillstånd är det vanligt,
att en anhörig vistas hos patienten. Inom barn-
sjukvården är det vanligt, att en anhörig (mor eller
babuschka) vistas hos barnet.
Ryssarna byggde även speciella cancer-sjukhus.
Jag har besökt ett av dessa, Pisotjna, utanför S:
t Petersburg. Sjukhuset är välutrustat med teknisk
utrustningoch i anslutning till sjukhuset finns även
institutioner för forskning, till exempel i biokemi,
fysiologi, patologi.
Utbildningen av läkare och sjuksköterskor är myc-
ket bra, och ryska läkare är väl insatta i moderna
