Klinisk Biokemi i Norden · 2 2015
| 55
Den vandrande vetenskapsmannen:
Vi talar alla euroengelska
Per Simonsson, Siemens Healthcare Diagnostics AB
Vi talar alla euroengelska. Det är
så vi kommunicerar. Poeter och
kemister, konstnärer och dokto-
rer. Vi som sitter vid kafébord och
vi som sitter med i work groups
och technical committees.
Alla utom Alison pratar euro-
engelska men så är hon också från
England. Hon talar som om hon jobbar på BBC, vil-
ket hon också gör som deras korrespondent i Lisboa.
Deras krisreporter, specialist på arbetslöshet och
statsskuld. En kväll går vi till Tasca do India som
inte alls är en indisk restaurant. Namnet vill få oss att
minnas Portugals koloniala era. När Indiens kust var
prickig av portugisiska kolonier. Och alla talade nån
sorts eurolatin. Vi går till Tasca do India med hen-
nes vän Peter från Reuters i Madrid och äter grillade
räkor serverade i en korg, med mycket salt. Det är
vad vi slutligen bestämmer oss för men först försöker
Alison beställa stekt njure som är husets specialitet
men idag är det slut på njure. Så är det ofta i Portugal.
Här sitter jag denna kväll, på en stökig restaurant,
med två reportrar, sådana reportrar som man hör på
radio. Utlandsreportrar. De som är där det händer.
På plats. Närvarande. De som bor i fjärran huvud-
städer, snappar upp nyheterna, kan bakgrunden.
Kan alla varför och alla hur. Och framför allt alla
vem. Som talar det lokala språket. De som kan fråga
taxichauffören om nuläget. De som känner alla med
främmande namn och kan uttala dem som man gör
där. Främmande namn man aldrig hört talas om
förr. Och som berättar vad de sa, sist de sågs. På det
lokala språket.
I deras sällskap blir jag mycket tyst. Inför utrikes-
reportrar blir jag tyst. Det finns inget jag kan säga.
Jag skalar en räka, i tystnad.
Vi pratat alla euroengelska. Vi, alla de andra, vi
som inte jobbar för BBC eller Reuters. Vi som inte är
britter eller amerikaner. Vi som inte är Alison eller
Peter. Alla vi andra som är från Europas gränstrak-
ter, små fragmenterade stater som kämpar för att
vara en del av Europa. Vi som talar exotiska språk.
Baskiska, isländska, svenska. Vi som kommunicerar
på euroengelska.
Som nu, när jag skriver detta, så blir mitt språk
en sorts euroengelska. När jag skriver detta och hör
Vanda eller Carlos eller Theo eller någon av oss andra
som samlas på Café O Secùlo.
- Smultronstallet, Jungfrukallan, säger Bruno som
producerar portugisisk såpopera. Jag kan de flesta
originaltitlarna på Bergmans filmer.
- I don’t wanna live with somebody’s depression,
säger jag, citerande Bowie.
Det tycker Bruno är roligt - att känna igen citat,
dela kulturarvet, det europeiska: Bergman, Bowie -
och han skrattar sitt stora skällande skratt.
När vi pratar euroengelska lånar vi från allt anglo-
saxiskt vi läst och hört och sett; romaner och kurslit-
teratur, sångtexter och editorials, review och låttitlar.
Plus lite av vårt eget språk också. En krydda. Exotisk.
De lokala uttrycken. Blandar det, på en grund av ska-
kig engelska. Det vi har till förfogande för att göra
oss förstådda och lyckas förstå. Ett nytt språk som
vi brukar som om det vore vårt eget, vilket vi också
gjort det till, vårt språk av rocktexter och filmrepliker
och dräpande romanformuleringar. Det får oss att
verka lite koolare, lite smartare. Vi barn av odödliga
rocktexter, filmernas slutscener, vetenskapliga flos-
kler, fragment av flerspråkiga manualer.
- Jag längtar efter den dag när du kan portugisiska,
säger Vanda. Då jag kan prata portugisiska med dig.
Så du kan se vem jag egentligen är. Nu låter jag som
en tonåring. Som Frankie.
Jag tittar på Vanda. Mörka ögon. Blå rök från tunn,
handrullad cigarrett.
- Vem är Frankie?
- Frankie goes to Hollywood!
