16 |
Klinisk Biokemi i Norden · 1 2014
på 4-5 % under 2009-2010. Under 2011 steg CV för
albumin till 8,5 %, sannolikt framförallt till följd
av ett kalibreringsfel i Roches immunologiska albu-
minmetod (Tinaquant) vilket även observerades i
andra kvalitetssäkringsprogram. I Sverige hade vi
för drygt 10 år sedan noterat klara metodskillna-
der för beta-2-mikroglobulin vilket resulterade i att
man försökte samla analysen till färre laboratorier.
Vi hade befarat en hög CV för denna metod men
CV för de 3 utskicken varierade mellan 6 och 10 %
vilket vi uppfattar som bra för denna variabel. Det
var bara en tredjedel av laboratorierna som rappor-
terade beta-2-mikroglobulinresultat vilket visar att
analysen är koncentrerad till färre laboratorier än
M-komponentdiagnostiken. Detta kan ha bidragit
till att hålla nere CV.
De 3 utskicken bestod av prover innehållande
M-komponenter av IgG-kappa (2009), IgM-kappa
(2010) och IgM-kappa (2011). Hälften av laborato-
rierna använde sig av agaroselektrofores och den
andra halvan använde kapillärelektrofores för analys
av M-komponenten. I princip gjorde laboratorierna
en korrekt klassificering av M-komponenterna i
samtliga fall.
År 2009 var medelvärdet för den immunologiska
kvantitativa analysen ca 45 g/L med ett CV på 4,7
% medan kvantifieringen av M-komponent upp-
visade ett CV på 10,5 % (Figur 1). Vi har alltså en
bättre samstämmighet vad gäller den immunologiska
kvantifieringen än för bedömningen av storleken på
M-komponenten baserat på agaroselektrofores eller
kapillärelektrofores. 5 av laboratorierna mätte fria
lätta kedjor i plasma och CV för bestämningen av fria
kappakedjan var 17 % (ca 100 mg/L). Kvantifiering av
kappakedjor i urin hade CV på 22 %.
2010 var medelvärdet för den immunologiska
kvantitativa analysen ca 48 g/L med ett CV på 10 %
medan kvantifieringen av M-komponent uppvisade
ett CV på 30 %. Det fanns en klar skillnad mellan
våra olika länder och de svenska laboratorierna hade
högre värden för M-komponentens storlek (Figur 2).
Det förefaller som om svenska laboratorier i högre
grad använder sig av de immunologiska koncen-
trationsbestämningarna medan danska och norska
laboratorier mer verkar från totalproteinbestämning
och bedömning av relativt storleksförhållanden med
hjälp av agaroselektrofores/kapillärelektrofores.
Vi har dålig kunskap om vilken metod som är
mest riktig, i synnerhet för en enskild patient. När
man jämför kvantitativa värden med agaroselektro-
foretisk/kapillärelektroforetisk bedömning så brukar
den visuella bedömningen vara 50-75 % av de kvan-
titativa värdena. Albumin har en hög färgbindande
kapacitet och ger därför starkare färgade band än
IgG. Använder man sig av proteinkvantifiering
med Bradford-reagens så ger en standardkurva med
albumin dubbelt så höga absorbansvärden som en
standardkurva med IgG trots att mängden protein i
mg är den samma.
Det förefaller som att IgG ger en svagare signal
per mg protein även i kapillärelektroforeserna trots
att dessa ej använder sig av färgbindning. CV för fria
kappakedjor i plasma respektive kappakedjor i urin
var i samma nivå som föregående år.
Figur 1.
Kvantifiering
av total IgG respektive
M-komponent av de enskil-
da laboratorierna.
