![]()
36
| 3 | 2003
Klinisk Biokemi i Norden
Den eosinofila granulocyten
spelar en viktig roll vid såväl
inflammatoriska sjukdomar
som virus- och bakterieinfek-
tioner och parasitangrepp, men
tycks också vara viktig i andra
sammanhang, t.ex. cancer.
Dess granulainnehåll av basis-
ka proteiner gör att eosinofilen
är en potentiellt destruktiv cell, även för den egna
vävnaden och kan orsaka vävnadsskador. Eftersom
eosinofilen är potentiellt skadlig är det av extra vikt
att den omhändertas när den inte längre behövs.
Cellernas omsättning i kroppen är lika beroende
av celldöd som av nybildning och den vanligaste
formen av celldöd är apoptos. Apoptos innebär en
kontrollerad process i vilken cellen stänger av sin
metabolism och sluter in sig bakom ett intakt cell-
membran. Då apoptos erbjuder ett sätt för kroppen
att bli av med oönskade celler utan att riskera spill
av toxiska cellkomponenter eller granulaproteiner,
är apoptos det enda sättet att döda en cell utan att
riskera skador på omgivande vävnad och uppkomst
av inflammation. Hur apoptossignalerna ser ut, skil-
jer sig mycket mellan olika cellslag och är ofta ännu
okänt. Men, när väl signalen gått fram, sker apop-
tosprocessen på liknande sätt i de flesta celler.
Under den apoptotiska processen degraderas kro-
matinet och kärnan löses upp i fragment. Det frag-
menterade kromatinet används ofta som en markör
för apoptos. Även på cellytan sker förändringar,
fosfatidylserin (PS), en fosfolipid som vanligen sit-
ter på cellmembranets insida, skiftar nu plats i och
med en omstrukturering av kolesterolbalansen i
membranet och hamnar på utsidan. PS binder med
hög affinitet till Annexin V och denna mycket spe-
cifika bindning till apoptotiska celler används också
som markör eller för att skilja ut de apoptotiska cel-
lerna in vitro. Om bindningen av PS till Annexin V
har någon biologisk betydelse är ännu oklart.
Genom att studera eosinofila granulocyters receptor-
uttryck och utseende före, under och efter apoptos,
erhålles information om de signaler och mekanismer
som styr apoptosen hos normala, friska eosinofiler.
Den huvudsakliga metoden i samtliga arbeten i
avhandlingen har varit flödescytometri, men även
metoder för mätning av frisättning och adhesion har
använts, samt vanlig ljusmikroskopi. Användning av
elektronmikroskopi visar de små skillnaderna i bl.a.
kärnans struktur vid apoptos men har även påvisat
ett flertal andra intressanta fynd.
För att studera eosinofil apoptos, utvecklades en
metod baserad på flödes-cytometri (1). Eosinofiler
isolerades ur perifert blod från friska frivilliga kon-
trollpersoner och odlades i odlingsmedium. Cellerna
undersöktes efter 24, 48 och 72 timmar (h) med
avseende på forward- och side-scatter (FS-SCC)
mönster, samt infärgning med fluorescein-di-acetat
(FDA), propidiumjodid (PI) och anti-CD95 antikrop-
par. Cellerna undersöktes även i ljusmikroskop.
Flödesanalys av eosinofilerna efter odling i mer än
24 h delade in cellerna i två populationer, referera-
de till som population A och B på grund av olika
FS-SCC-mönster. Population A innehöll levande,
FDA-positiva celler. Population B hade ett lägre FS
än de levande cellerna och färgade inte in med FDA.
PI-infärgningen indikerade närvaron av degraderat
DNA. Anti-CD95 färgade signifikant in cellerna i
population B efter 48 h odling. Cellerna sorterades
med hjälp av en FACS-Scan Cell Sorter och magne-
tiska mikrokulor, belagda med Annexin V för att
underlätta separat undersökning av population B.
DNA elektrofores och ljusmikroskopi bekräftar att
det är möjligt att skilja apoptotiska och levande cel-
ler åt, med hjälp av FS-SCC och PI-infärgnings-
mönstret i flödescytometern.
Egenskaper och karaktäristika hos apoptotiska
eosinofiler
Frisättning av granulaproteiner tillhör en av eosi-
nofilens huvudfunktioner. Huvudparten av granula-
Eosinophil Apoptosis
Kristina Seton, Medicinska Vetenskaper, Klinisk Kemi
Uppsala Universitet, Uppsala Kristina.Seton@medsci.uu.se
