![]()
37
| 3 | 2003
Klinisk Biokemi i Norden
proteinerna är starkt basiska och cytotoxiska, varför
okontrollerad frisättning kan orsaka vävnadsskador.
Efter odling separerades apoptotiska eosinofiler från
de levande och deras respektive frisättning av ECP
och EPX som svar på specifika stimuli var fokus i
en studie. De stimuli som användes var serum-
opsoniserade Sephadex-partiklar och PMA. Cel-
lernas strukturella förändringar undersöktes med
elektronmikroskop samt antikroppar mot
β
1- och
β
2-integriner i flödescytometern. Resultaten visar
att frisättningen av ECP och EPX från de apoptotis-
ka eosinofilerna är större än från de levande, eme-
dan uttrycket av
β
1- och
β
2-integriner var nedreg-
lerat. Elektronmikroskopet visade att de apoptotiska
cellernas granula hade translokerats till cellens peri-
feri och låg i direkt anslutning till cellmembranet.
En av delstudierna visar att apoptotiska eosinofiler
har en ökad benägenhet att frisätta sina toxiska
granula proteiner, förmodligen på grund av om-
struktureringen av granula till cellperiferin. Detta
indikerar att apoptotiska eosinofiler är potentiellt
destruktiva eftersom de kan svara på specifika
extracellulära stimuli. Dessa fynd pekar på helt nya,
oväntade konsekvenser av eosinofil apoptos.
Adhesion är en förutsättning för att eosinofiler
ska kunna frisätta sina granulaproteiner. I en
delstudie lät vi apoptotiska och levande eosinofiler
adherera till fibroblaster transfekterade till att
uttrycka adhesionsreceptorerna ICAM-1, VCAM-1
och E-selectin. Adhesion till laminin mättes också.
Adhesionsstudierna korrelerades med ytreceptorstu-
dier. Resultaten visar att apoptotiska celler har ett
ökat uttryck av lamininreceptorn CD49f och en kor-
relerande ökad förmåga att adherera till en lamini-
nyta. De övriga adhesionsmolekylerna som under-
söktes visade inte samma ökning i vare sig uttryck
eller funktion. Resultaten indikerar att apoptotiska
eosinofiler har förmågan att interagera med sin
omgivning.
IL-2 och IL-2-receptorn associeras vanligen med
lymfocyter och prolifiering av T-celler. Även de co-
stimulatoriska molekylerna CD28, CD86 och CD40
associeras till lymfocyter och antigenprocessning. I
vissa sammanhang kan dock även eosinofiler
uttrycka dessa receptorer. Vi har visat att dessa
receptoruttryck är unika för apoptotiska eosinofiler.
Eosinofilerna odlades upp till 72 h och inkuberades
därefter med monoklonala antikroppar mot ytan-
tigen. Cellerna analyserades i en flödescytometer.
Efter odling uppvisade apoptotiska eosinofiler sig-
nifikanta uttryck av CD25, CD122, CD28 och CD86,
emedan de levande cellerna saknade detta uttryck.
CD9 är en vanlig eosinofilmarkör och bibehöll ett
stabilt uttryck på de levande cellerna men var från-
varande på de apoptotiska cellerna. Tillsats av IL-2
i odlingen påverkade inte överlevnaden på eosino-
filerna. Våra data visar att apoptotiska eosinofiler
har ett unikt receptoruttryck och har möjlighet att
fungera i helt andra funktioner och sammanhang
än vad levande eosinofiler gör. Närvaron av dessa
ytmarkörer på apoptotiska eosinofiler indikerar en
kommunikation mellan lymfocyter och antigenpre-
senterande celler och apoptotiska eosinofiler.
En jämförelse av överlevnaden hos eosinofiler
från friska kontroll personer och allergiska patien-
ter under en pollen säsong och efter pollen provo-
kation visade att eosinofilerna från de allergiska
patienterna inte hade högre överlevnad under pol-
len säsong, jämfört med eosinofilerna från friska
kontroller men däremot var överlevnaden hos både
eosinofiler från friska och patienter förhöjd efter en
pollen provokation. Detta visar att även immunsy-
stemet hos friska individer reagerar på exponering
av pollen i höga doser, trots att dessa individer inte
utvecklar några symtom. Att effekten endast kan
ses efter provokation och inte under säsong beror
troligen på en adaptation av immunsystemet där
den kontinuerliga exponeringen av pollen under
flera veckors tid ger en anpassning av systemet hos
både patienter och friska.
En elektronisk version av avhandlingen finns på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-
3427
Reference List
(1) Sandstrom K, Hakansson L, Lukinius A, Venge P.
A method to study apoptosis in eosinophils by
flow cytometry. J Immunol Methods 2000;
240(1-2):55-68.
