![]()
16
| 3 | 2003
Klinisk Biokemi i Norden
naturvetare. Många av dessa är välutbildade och
skickliga i sitt yrke. I de länder där dessa är verk-
samma, samverkar de med internmedicinare och
andra kliniskt- aktiva specialister som upparbetat
fördjupade kunskaper och erfarenheter av hur labo-
ratorieresultat skall användas i kliniskt perspektiv. I
dessa länder finns således inga påtagliga krav på att
skapa en speciell specialitet i Klinisk kemi. Det skul-
le för visso kunna leda till oönskade konflikter mel-
lan professioner. I vissa länder har medicinska spe-
cialister i Klinisk kemi och specialister som inte har
medicinsk skolning hittat konstruktiva samverkans-
former t ex i Storbritannien och i Finland. I Stor-
britannien är antalet medicinskt skolade kliniska
kemister dock 5-10 gånger lägre än i de Nordiska
länderna. Konflikter har dock under senare tid bli-
vit uppenbara i länder som Holland och Turkiet.
Holland har en stor och stark kår av välutbildade
kemister som driver majoriteten av de kliniskt-
kemiska laboratorierna. Medicinska specialister i
Klinisk kemi i Holland använde under 1970- och
1980- talen allt för liten del av sin tid för att utbil-
da läkare till att bli specialister i klinisk kemi.
Naturliga pensionsavgångar reducerade antalet
medicinska specialister i klinisk kemi från över 100
till ett 20- tal i slutet av 1990- talet. Även om vissa
ansträngningar gjordes för att öka utbildningstak-
ten under 1990- talet, lyckades man inte vända
trenden och år 2000 bestämde sig den Holländska
staten sig för att ta bort klinisk kemi ur registret
över medicinska specialiteter. Detta innebär at tin-
gen kan längre utbilda sig eller få specialistintyg
inom den medicinska specialiteten klinisk kemi i
Holland. Det fanns inga protester mot detta beslut
från de icke- medicinskt skolade kemisterna som i
allt större utsträckning fick ta över arbetet. I Turkiet
pågår en liknande dragkamp som fortfarande inte
har hunnit gå lika långt.
Klinisk kemi är således i ett Europaperspektiv en
specialitet som fortfarande söker en gemensam
europeisk identitet och optimala samverkansformer
med andra professioner.
Representanterna
inom U.E.M.S. Medical Biopathology
Representanterna inom U.E.M.S. Medical Biopatho-
logy har olika bakgrund. Det är de nationella Läkar-
förbunden som utser de nationella representanterna
och det nationella förbundets förtroende för sina
representanter är därför avgörande. Represen-
tanterna utgör en blandning laboratoriemedicinare
med olika bakgrund. Vissa kommer från primärt
akademiska miljöer, men en övervägande andel är
chefer för mindre eller större privata eller offentliga
laboratorier. De flesta är således mycket upptagna,
och har svårt för att sätta av längre tid för omfat-
tande arbete inom föreningen.
Gemensamt för majoriteten är att de har varit med
i arbetet i 5 år eller mer. Detta långvariga engage-
mang är av avgörande betydelse. Det förtroende
som en långvarig gemenskap på möten, middagar,
turer etc. ger betyder att stora och avgörande beslut
nu kan fattas som knappast några formalistiska
arbetsmetoder hade gjort möjligt. Här har jag som
nordbo verkligen fått mig en handfast lektion i att
det finns andra minst lika effektiva arbetssätt än de
som vi i vår världsdel är mest vana vid. Man byg-
ger informell förtroendeskapande gemenskap som
långsiktigt leder till gemensamma mål och till att
man finner vägar att nå dessa mål trots det faktum
at man i ursprungsläget stod inför oöverstigliga
skillnader.
Egen erfarenhet av arbete
inom U.E.M.S. Medical Biopathology
Jag har haft förmånen att representera svensk labo-
ratoriemedicin inom U.E.M.S. Medical Biopathology
sedan våren 1995, och varit dess ordförande de
senaste 4 åren. Allt sedan början har jag haft gläd-
jen att ingå i en nordisk klinisk kemisk gemenskap
inom organisationen, först och främst bestående av
Ove Lauritsen, Danmark och Raimo Tehnunen,
Finland. När jag och Raimo kom in i arbetet 1995
hade Ove Lauritsen redan ett mångårigt arbete
bakom sig inom organisationen och delade villigt
med sig av sina erfarenheter. Hans klokskap, smi-
dighet och stillsamma humor uppskattades mycket
av alla. Han hade varit med om ett mångårigt och
mödosamt arbete som gick långsamt – plågsamt
långsamt. Å andra sidan hade man undvikit att
fatta kontraproduktiva beslut. Alla dessa år och till
synes fruktlösa möten hade sakta men säkert byggt
grunden för gemensam förståelse och tillit mellan
representanterna som med tiden skulle göra mer
handfast arbete möjligt.
(Fortsat fra side 15)
