![]()
15
dicin, men så är inte fallet i södra Europa. Till
sist enades man om namnet Medical Biopa-
thology. ”Pathology” refererar till att det hand-
lar om en läkarspecialitet och ”bio” refererar till
”biologist”– det begrepp som används speciellt
i kontinentens södra delar för specialist i labo-
ratoriemedicin.
De många specialiteterna med deras olika behov
och förutsättningar gjorde att problemlösning inom
de svåraste områdena fick högre prioritet än fram-
åtsiktande arbete i allas intresse. Detta ledde så
småningom till missnöje, speciellt inom de områden
som hade förutsättningar och beredskap för att gå
vidare på kort sikt. Bristande förmåga att hantera
dessa problem ledde till att specialiteterna Klinisk
patologi och klinisk cytologi skilde sig från U.E.M.S.
Medical Biopathology 1988 och bildade en egen
förening inom U.E.M.S. (http://www.uems.be/pat-
hol.htm). Efter detta har patologi och cytologi varit
bland de specialistföreningar inom U.E.M.S. som
har varit mest aktiva och framgångsrika.
Åsiktsskillnaderna och problemen inom U.E.M.S.
Medical Biopathology har sakta men säkert blivit
lösta. Bland de viktigaste bland lösningarna var att
skapa sk ”Commissions” inom föreningen. Varje
specialitet har sin egen Commission som har ett
eget möte och ordförande. De frågor som kommer
upp vid de generella mötena är därför i huvudsak av
gemensam karaktär och av intresse för alla.
Polyvalent laboratoriemedicin
Polyvalent laboratoriemedicin är den vanligaste
laboratoriemedicinska specialiteten i ett europaper-
spektiv. Detta är därför en viktig och speciellt infly-
telserik grupp inom U.E.M.S. Specialister inom detta
område har breda kunskaper inom de olika labora-
toriemedicinska specialiteterna, och koncentrerar
sig i huvudsak på att stötta läkare inom den öppna
vården/primärvården i den laboratoriediagnostik
som de behöver.
En mycket viktig stötesten inom U.E.M.S. Medical
Biopathology har varit att specialister inom poly-
valent laboratoriemedicin fram till bara för 3 år
sedan har krävt att alla specialister inom laborato-
riemedicin skall ha ett block om ca 1 år inom sin
utbildning där de får insyn- och träning i alla
grundläggande laboratoriediscipliner – ”common
trunk”. Med den 1 års träning i internmedicin och
besläktade specialiteter som samtliga laboratorie-
medicinare i Europa förväntas ha, blev den tid på ca
2 år som skulle ägnas åt annan träning än träning i
den egna specialiteten hela 2 år av en total utbild-
ningstid på 5 år. Detta var för lång tid för den
rådande uppfattningen inom majoriteten av de
övriga ”monovalenta” specialiteterna. Lösningen på
problemet kom i samband med att samtliga specia-
liteter utarbetade ett curriculum för den egna speci-
aliteten. Den polyvalenta specialiteten fick i
uppdrag att beskriva ett gemensamt kunskapsområ-
de (”common trunk”) i sitt curriculum. Övriga spe-
cialiteter har tagit med större eller mindre delar av
detta gemensamma kunskapsområde i sina curricu-
la, men man har dag inte tvingande krav på tjänst-
göring inom breda områden inom laboratoriemedi-
cin om man inte primärt satsar på polyvalent labo-
ratoriemedicin.
I den utredning om svenska medicinska specialite-
ter som Gudmar Lundquist för tiden ansvarar för,
har han speciellt uppmärksammat de mindre sjuk-
husens och primärvårdens behov av laboratorieme-
dicinsk service. Även om etablerandet av en poly-
valent laboratoriemedicinsk specialitet inte direkt
har varit uppe på dagordningen, har det tydligt
påpekas att laboratoriemedicinare borde kunna
ansvara för bredare kunskapsområden än det som
nu är fallet, speciell för att kunna tjänstgöra opti-
malt inom sjukvården utanför universitetssjukhu-
sen. I Sverige finns redan ett inarbetat samarbete,
kompetensöverföring och ömsesidig respekt mellan
Kliniska kemister och Transfusionsmedicinare. Det
finns i min uppfattning all anledning till att dra lär-
dom av de erfarenheter som våra kollegor i södra
delen av Europa har. Det är väl möjligt att lösnin-
gen med en generalist i laboratoriemedicin (se
http://nc.ibk.liu.se/uemsboard/Fellowship%20of-
%20the%20Board,2001.pdf) skulle kunna passa oss
i Norden.
Klinisk kemi
Klinisk kemi drivs på ett otroligt olika sätt i Europas
olika delar. Den tydliga roll som Klinisk kemi har i
de Nordiska länderna utgör undantag, snarare än
regel. I södra Europa sköts majoriteten av kliniska
laboratorier av apotekare, kemister och andra
| 3 | 2003
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsætter side 16)
