vesteringar. Och dagens transportband är inte
gjorda för den integrerade akut- och rutin–
verksamhet som finns på svenska laboratorier.
Det är också uppenbart att vi i Norden redan
ligger långt framme jämfört med amerikanska
kollegor vad gäller logistik och datahantering. I
texterna efterlyses ofta primärrör och streckkods–
märkning något som vi närmast tar som en själv–
klarhet. Det gör också att vissa av de förslag på
rationaliseringar som läggs fram redan sedan länge
är genomförda här på hemmaplan.
Patientnära kemi ägnas stor uppmärksamhet.
Spännande nog handlardetmycket ompatientnära
verksamhet på sjukhusmedpresentation av ny tek–
nik och nya koncept för organisation av denna
verksamhet. Informationshanteringen lyfts fram
Malmöboken
Recensent: KARl PULKKI
Centrallaboratoriet, Unversitetscentralsjukhuset,
Åbo
Laureils Klinsk kemi i praktisk medicin.
Per
Olov Ganrot, Anders Grubb, Johan Stenflo, red.
Studentlitteraratur, Lund 1997 (676 sidor).
Den första upplagan, kallad "Kompendium i kli–
niskkemi", gavs ut 1968. Bokenbytte senarenamn
till "Klinisk kemi" och till "Klinisk kemi i prak–
tiskmedicin". Laurelis bok har varit mycket läst i
hela Skandinavien, också i Finland. Det har fun–
nits ett behov av skandinaviska böcker, speciellt
inom klinisk kemi. Professor Carl Bertil Laurell
var hela tiden den pådrivande kraften och när han
avböjde att medverka i sjätte upplagan år 1991
beslöt redaktionen att ge boken namnet: "Laurells
KLINISK KEMI I PRAKTISK MEDICIN". Nu
har vi alltsåden sjundeupplagan, som vi skall njuta
av.
I den sjunde upplagan har kapitelindelningen
förändrats, boken tryckts i två spalter och typsnit–
tet kunnat minskas. Allt detta gör att det nu finns
färre sidor än i sjätte upplagan. Den har också bli-
Klinisk Kemi
i
Norden l, 1998
som något grundläggande. Hur skall resultat från
patientnära instrument hanteras? En rekommen–
dation är att de lagras i laboratoriets informations–
system.Kopplingenmellanpatientnära instrument
och laboratoriets datasystem gör det också möj–
ligt att utveckla "fjärrstyrda" satellitlaboratorierdär
laboratoriet står för service, kvalitetssäkring och
övervakningmm. Vårdandeenheten tarprovet och
applicerar det i instrumentet. Kliniska kemins roll
som kompetenscentrum och informationshanter–
are belyses på ett spännande sätt.
Verket är kanske inte den kompletta guiden till
framtidens diagnostiska medicin men ger många
inblickar och ideer inför framtiden.
vit mera lättläst. Avsnitten om spinalvätska, myo–
kardskademarkörer och tumörmarkörer harutökats
och nya avsnitt har tillkommit omorganiska syror
i urinen, om utredning av lysosamala och perax–
isomala sjukdomar och om diagnostik vid allergi
och autoimmuna sjukdomar. Det är en bra ide, ef–
tersomman numera diskuterar om ämnet klinisk
kemi egentligen skulle kallas laboratoriemedicin.
Utökning har också skett gällande DNA-base–
rad diagnostik inom laboratoriemedicin, som ändå
kunde ha omfattat fler sidor. DNA-diagnostiken
av hematologiskamaligniteter har intediskuterats.
Autoantikroppar, läkemedelanalyser och klinisk–
toxikologiska analyser har tagits med liksom i ti–
digare upplagor. Också patientnära analyser dis–
kuteras i några kapitel. Boken är en välvald kom–
promiss mellan metodik och klinik.
Plasmaproteinanalyseromfattar inte så stor del
av boken som i tidigare upplagor. Det kan ifråga–
sättas, vilka av dessa analyser, som ger ytterligare
information, när man tänker på diagnostiken.
Om man tänker förbättra denna utmärkta bo–
ken kunde man ta med diskussion av beslutsgrän–
ser versus referensvärden vid tolkningen av ana–
lysresultat Utmärkta exempel på detta finns i ka-
31
